Det blir tomt

PICT0508

…här hemma när Tiden går så fort och alla blir så stora; klarar sig själva och har sitt eget. Mer ensamt lär det bli till hösten dessutom, men så finns ju som tur är ett yrväder som precis har spelat två omgångar Chicago med mig. Tyvärr råkade jag vinna, men vad gör man när alla essen kommer just till mig? Hon tar det bra och ofta vinner hon också, men inte idag. 🙂

Ändå så kommer saknaden till mig ibland, från dagar förr då man riktigt fick rå om varandra. Idag hittade jag en bok som en av döttrarna hade gjort till mig på min 42-årsdag och den är så fin; den boken… Alla i familjen och ett par vänner och släktingar finns på urklippta foton med trevliga texter till. Jag blev glad av att läsa, av att tänka och se tillbaka på Tid som varit och hoppas så att hon som skrev boken faktiskt satsar på sitt skrivande, för redan i så unga år som fem, sex skrev hon berättelser som var riktigt läsvärda.

Det är spännande att Tiden går, samtidigt som det är lite jobbigt också – för det går ju bara åt ett enda håll. Tungt att tänka så, men sant.

Och här sitter jag och saknar. Tänker på mina nyfärgade ögonbryn och på fotlederna som värker lite; på de kilon som har kommit i ett språng och på att jag inte ens orkar bry mig om att försöka få bort dem – mer än att jag går ibland för att jag älskar att gå.

Man tänker så bra när man går – på dem man saknar och älskar så.

Min Abblogg.

Annonser

Jag borde helt klart…

…skriva mer om astrologi, för det är det som drar flest läsare.

Fast å andra sidan är det ju inte för besökssiffrornas skull jag skriver (även om det är så roligt att få några läsare, förstås), utan för att jag har något underliggande b e h o v av att skriva av mig ibland.

Jag hittade ett gammalt rit- och skrivhäfte igår. Det är ifrån den tiden när jag hette något annat i efternamn och gick i 3E, i en skola ute i Haninge (Vallaskolan) och redan då…så skrev jag och ritade dessutom mycket och ofta. Konstigt, jag som fick tvåa i teckning sista terminen i nian (nej, jag har fortfarande inte förlåtit min fröken Lena för det – för kanske berodde mitt störande fnissande under lektionerna på något? Kunde du inte ha tagit reda på orsaken istället för att sänka mig så?!)

Det här rit- och skrivhäftet kallas i alla fall för Hobbybok och börjar med ”Jag är intresserad av” på en sida följt av olika sidor med: Musik (med noter i olika vackra färger runt om), Ma (här finns olika tal att räkna ut), Sv  (omgivet av en hel massa ord skrivna i olika färger) och sist står Rita, följt av en hel massa sidor med vackra flickor och deras olika kläder, husen och rummen som de bor i och deras olika saker. I slutet av boken har jag skrivit om olika företeelser som t ex Naturen, Gymnastiken, Skolan och Dikter. Det följs sedan av olika bokrecensioner (som t ex av Kulla-Gulla, min absoluta favoritbok på den tiden)… Och allt det här gjorde jag på min fritid!

När jag bläddrar i Hobbyboken känner jag igen sånt jag har glömt och undrar Är det här jag? V a r det här jag?

För fast så mycket händer i ett liv, så är du ändå samma lilla människa inuti – fast påfylld av erfarenheter, kunskaper och mognad (förhoppningsvis!). Och jag får helt klart ta och hitta på olika sysselsättningar när jag är ensam nu, för jag har märkt att det blir mer ofta så, när de stora är ute och maken jobbar. Alltid har jag haft en ganska så stor ensamhetskänsla och egentligen gillar jag ju att vara själv, speciellt när jag kan välja tidpunkten för ensamheten. Men jag märker att jag blir lite nedstämd nu, när alla går ut, vår yngsta har somnat och jag liksom blir…över. Det tar ett tag innan jag kommer på vad jag ska göra av min ensamhet och lite rastlöshet kommer över mig; jag får svårt att koppla av och går från det ena till det andra tills jag oftast hamnar framför datorn…

Säkert en vanlig känsla, väl?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Jag har drabbats

…av en klar släng av hypokondri.

Men den lilla knöl jag har upptäckt vid ena vaden gör mig orolig. Stenhård är den och jag har aldrig sett den där förut. När jag visade den för ett par i familjen fick jag upprörda kommentarer och det gjorde ju inte saken mindre hypokondrisk precis. Så nu kan jag inte koppla av förrän jag har gått till lättakuten på fredag.

Jag har tänkt på en sak och det är att anledningen till att jag älskar att leva är att jag vill vara med och jag vill umgås med alla de som jag tycker så mycket om, få se dem växa och utvecklas. Vara med. Här.

Ja, sådana tankar kan man få i en liten oro. Fast jag tror inte det är någon fara. Tror.

Och så håller jag tummar och tår dessutom, men innan fredag är jag nog inte så avkopplad. Om man säger så.

Jag kom att tänka på

…då, i min ungdom, när jag hade hittat dig.

Eller kanske var det du som hittade mig? Jag vet inte så noga, men från att ha varit en del av fyra, så var det nu du och jag dessutom. Vi passade så bra och tyckte så lika om så mycket.

Nu; så här efteråt, hade jag velat att vi skulle ha mötts ett par år senare, efter att vi hade slutat att vara med dem. De som vi avgudade i all vår ungdomliga naivitet. Då kanske det inte hade hänt.

Det som sedan hände; efter att du hade börjat att följa med oss dit.

När jag förstod vad du sysslade med, drog jag mig undan. Sedan såg jag dig ofta, allt trasigare för varje gång. Ofta stod du och tiggde i smutsiga paltor, med dimmig blick. Rödmosig, som en hypnotiserad, i en helt annan värld.

Svek. Så kände jag. Du; som jag tyckte så mycket om. Vi som hade förstått varandra så väl, varit som syskon, haft samma själ.

Det här är så länge sedan och vi har mötts efteråt. Du skickade många brev från den tid som skulle få dig på rätta fötter igen. Jag vet att det, till sist, har gått bra för dig, men att något kan ta så mycket från någon och alla i närheten, det har gjort att avoget mot den här overkliga världen sitter som en bergfast övertygelse här inom mig.

För alltid. Inget kan försköna. Det här var vår verklighet och det är tur att du finns. Tur.

Tankar jag fick igår.