Livet…

Hittade ett fint citat hos en medspelare på Vetgirigig:

”Livet är som en glimt

mellan två evigheter….”

Googlade lite och tydligen finns det ett konstverk som heter så. Klicka här, så får du se. 🙂 När jag googlade på citatet, så hittade jag en fin sida full av tänkvärda kloka ord: http://www.dalberga.se/citat.html

Idag när jag höll på att ramla

pict0089

 

..i den hala snön, så gjorde jag en sidledes piruett och hamnade återigen på båda fötterna, innan jag direkt därefter höll på att ramla för andra gången. Ännu en gång parerade jag.

Och upptäckte.

När jag hamnade rakt uppåt igen. Att vägen svängde rätt så kraftigt åt andra hållet. Det hade jag inte sett innan, bara anat.

Kanske är snön mindre hal där? Och om jag följer den vägen; halkar jag då? Igen?

 

Läs även andra tankfulla bloggares åsikter om , , , , , ,

Och så plötsligt

…kommer en ängel virvlande till en annan vilsen ängel.

Håller stilla och stadigt som ett glimrande trollspö

där ovanför och ordnar Alltet

till något mycket bättre och mer rättvist.

Och så plötsligt spirar ett gryende hopp.

Igen.

Över det som Alltet Är.

Tack vare en ängel som finns någonstans här i Livet.

Vem det än är.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att runda stolpar

madonnan3.jpg madonnan2.jpg

…och äta godis, dra en cykel som krånglar och gärna vill välta lite grann. Gå genom en stad som är snökall och kulen; känna alla gator och veta att här har jag gått och kommer att gå igen.

En enda människa. Alla är vi verkligen så mycket – samtidigt och på olika vis. Och en stad är så stor och innehåller så många av oss. En mångfald i en Stor stad – Storstad.

Jag känner mig så ensam, just nu. Men den känslan går över alldeles strax; förstås. Övertas troligen, som alltid, av en visshet som ger styrka och trygghet i att Livet är det allra finaste vi får och att vi är så många här på jorden som tänker på varandra; som bryr oss om. Alla känner vi oss nog ensamma emellanåt, tror jag. Inte bara jag som bor i en storstad och känner mig  så bland alla människor, alltså. Men ändå…

Här bor jag. Bara jag. Jag.

Och kanske

img_46d45f92183a2.jpg 

…gör det dig upprörd och du håller andan när du går.

Men ditt leende sitter där det sitter, för utan det kan du inte lura dig själv.

För tanken föder känslan och leendet ganska mycket och får dig att orka stegen som leder vidare.

Och hur det än är, så är nog att finnas där förbehållslöst och ge av allt du kan det rätta; för att visa att du är där Alltid.

Och det som leder till något bättre, det som ger dig krafter att möta det mörka är ditt leende.

Jag ler hela dagarna, utom när jag gråter lite. Och jag orkar Allt. Precis Alltid.

På natten när jag sover

img_47617648e1f08.jpg 

… i min djupa sömn, så finns den där.

I det allra innersta, undermedvetna. Där har den parkerat och lär stanna. Länge. För Tiden ger och tar; men kanske att den är barmhärtig? Barmhjärtig… Jag tror. På Tiden.

Obevekligt ger den sig inte av. Ännu.

Att tro på det goda; jag tror det är bra. Min strategi.

Idag

…har jag talat om droger och tobak med tonåringar.

Det känns så viktigt att informera om det på ett vettigt och objektivt sätt. Allt sådant här engagerar och föder frågor som inte alltid är lätta att besvara, men samtidigt är så oerhört viktiga att ta upp i ljuset.

Jag tror inte på droger. Tror inte på att det går att bagatellisera effekter, försköna det som händer i kroppen, avdramatisera något som inte är naturligt. I din kropp. Något du kanske inte förstår eller ser, om du själv använder dig av det.

Liksom alkohol skadar och är ett gift är även narkotika ett gift och vad man än kan säga om det –  att det är ofarligt, inte skapar ett beroende (?) eller annat, så tror jag inte på det. Nej. Så många effekter som ett sämre omdöme ger är inte nyttigt. Aldrig.

Narkotika är farligt och leder in i ett missbruk, ofta till grövre droger än den du börjat med.

Det här tror jag också på. Förutom Livet.