En låt

…som jag gick och nynnade på under mina fräsande promenader längs de spanska stränderna i somras (var det verkligen bara ett par veckor sen; det känns som ett par månader!!). Högt nynnade jag emellanåt; spelar roll, för vem kände mig där? 

De är bra – Kent.

Och nu har jag ju faktiskt skrivit ett inlägg!

Alla dessa möten

PICT0601

…som stannar kvar i dina tankar och får dig att undra varför just ni möttes. De är så speciella och jag har i inlägget under skrivit om ett hastigt möte med intensivt stark igenkänning. I måndags, när vi skulle flyga hem från Malága, var en annan minnesvärd stund.

Egentligen var det bara att två människor möttes och pratade glatt, men hade en ovanligt god personkemi – just för att den var där på en gång. Fast ändå var det så mycket mer; något speciellt.

Jag och de mina satt på ett par stolar och väntade i kön vid incheckningen. Bredvid mig satt en ung flicka och vi började mycket spontant att prata om precis allt mellan himmel och jord.

Det visade sig ganska snabbt att vi hade gemensamma beröringspunkter; som  t ex att jag tidigare har jobbat mycket på just den skola där hon går och att vi bor ganska nära varandra och älskar allt som är grönt, båda två. Men det som var så väldigt speciellt och som jag undrar över meningen med, för det kan väl inte bara vara en tillfällighet (?) – det var att hon visade sig ha samma namn som dotterns kompis.

Ja, vad är det för något med det då?”, kanske du undrar och rycker på axlarna åt Madonnans knasiga iakttagelser…  Och det skulle kanske jag också göra om jag läste det här; men till saken hör att just det namnet är så pass väldigt ovanligt, att ingen av oss någonsin varken har hört eller träffat någon annan som heter så! Ett vackert namn som börjar på Z är det och båda tjejerna och vi andra blev så förvånade över att träffa en namne och över att just vi satt där bredvid varandra.

Vi pratade i alla fall tills vi hade checkat in. Väl på flygplanet sedan, så visade det sig att flickan och hennes familj satt på raden framför (!), så vi fortsatte vår kommunikation lite grann under flygresan också. 🙂

På Arlanda hämtade vi bagaget och plötsligt kände jag någon som knackade mig på ryggen. Det var Z-flickan som sade hej då och jag kunde bara inte låta bli att krama henne.

Men alla dessa möten…vad vill de egentligen säga oss?

Det får bli ett hastigt inlägg

…för jag är så trött och ska upp vid åtta imorgon för att åka hem till kära gamla Sverige igen. I tre och en halv vecka har vi varit här i Spanien och lite bruna om bena är vi allt! Speciellt jag som har traskat längs stränderna i ur och skur…alltså i ebb och flod. 🙂

De där tårna som fick sådana skavsår och blev svullna och dana – de mår rätt bra nu. Fast den ena är fortfarande lite svullen och röd med världens hårdaste bulle under sig. Stackars tåsing!

Och varför det hastiga skriveriet, trots min trötthet? Jo, jag är tvungen att skriva ner, innan jag själv glömmer, om ett kort ögonblick som betydde mycket för mig:

Igår när jag traskade i ilfart längs stranden (för att hinna förbi några små klippor innan högvattnet steg för mycket – vilket jag tyvärr inte gjorde och jag höll på att slå mig halvt fördärvad ett par gånger, på de hala klippstenarna!) så var det ju som vanligt trångt vid vattenbrynet. Och på min väg mötte jag en hel del badklädda turister och spanjorer i en härlig blandning.

Plötsligt gick jag i alla fall rakt emot en ung man, jag minns inte ens hur han såg ut så noga. Vi tog båda ett steg åt samma håll, sen åt andra hållet samtidigt och så tillbaka igen. Det var nog lite som om vi dansade samstämmigt där vid vattenbrynet. Så fick vi i alla fall en sekundsnabb ögonkontakt, då jag omedelbart fick en jättestark känsla av Deja vu som slog ner i mig som en kristallblixt: Vi kände varandra så oerhört väl! Det bara visste jag då i det ögonblicket. Allt det här tog faktiskt bara ett par korta sekunder och vi passerade varandra med varsitt spontant leende. 

Jag själv gick vidare samtidigt som hela jag fylldes av en otrolig Lycka som strömmade genom hela kroppen, så där så att jag blev alldeles tårögd och uppfylld. Samtidigt kände jag att jag skulle inte vända mig om och titta efter honom – för det var inte meningen att jag skulle göra det helt enkelt! Men jag vet att vi har känt varandra, någongång, någonstans – även om det för dig som läser kanske låter lite knasigt och inbillat.

Troligen har den unge mannen varit min son eller bror i ett annat liv; så känns det i alla fall när jag tänker tillbaka på den här händelsen som kanske verkar obetydlig för många, men som var otroligt STOR för mig.

Och jag undrar så när vi ses nästa gång?

En svullen värkande tå

..som har fått skavsår och sand i sig; men jag ger inte upp! På med plåster och sen går jag längs stränderna igen. Tänk, flera mil av stränder här i Costa del Sol; det är ganska fantastiskt.

Och nudisterna höjer jag inte på ögonbrynen åt längre. Vill de sola nakna så får de väl göra det och jag som går förbi på mina promenixer stannade till där i förrgår och tog mig ett dopp. Bara för att. 😉  Hälften är förresten badklädda där (liksom jag) och det är en fin tanke ju; att alla kan samsas och respektera varandra!

Aj, mina tår. Men jag ska gå, långt och länge 🙂

Värmande mjuk bomull

som varsamt slingrar och omsluter hela mig

i en tankfull och het spansk natt

Ljumma vindar genom ett öppet fönster

trotsande alla pilande små ödlor

”Kom in om ni vill”

 

Suckar, svettas, låter mig omslutas

av värmande mjuk och sammetslen bomull

och färdas till sist långsamt in i en gyllene morgondvala

Vågor och drömmar

Det mäktiga flygplanet majestätiskt svischande och gungande fram i det blå

och så snabba fullsatta tåget och bussen i den dallrande hettan

Det spanska karga landskapet i en glimrande kväll

En hämtande bil och alla som villigt låter sina varma kroppar få plats

En god måltid och samvaron i en spansk drömsk natt

Sedan vågor som tornar upp sig i dagen och drar oss i strömmar

så att vi hellre stannar kvar på den sandiga stranden

Utom

två guppande glada och blonda huvuden alldeles för långt ut

så där så att de knappt kan skönjas längre

Odödliga så som unga ofta är!

Säg finns det en mening till att det är så tomt därute?

Oj.

Vi pustar ut när vågor till sist för upp dem till sanden igen.

Spansk Cava som läskar illrande i gommen

Tankar som färdas till dig och dig

Och så känslan av världens enorma litenhet

Där uppe på det spanska taket

under alla hoppfullt gnistrande stjärnor.

En sista natt

Inte en blodtörstig mygga, utan kanske ännu värre än så på stranden i Marbella…

…med ettriga och blodtörstiga myggor som var sugna på lite gott. Någon hade glömt en lampa på, framför ett öppet fönster, så det blev kalas för vissa och själv somnade jag först vid fyra. Nu har vi ett par timmar på oss innan vi ska ringa en taxi och ta oss till flygplatsen; hoppas bara den spanska taxin dyker upp i tid!

Uppe på takterrassen möts jag av en svartmuskig man som ska måla och fixa; han har smidigt klättrat över från en annan takterrass så jag blir lite förvånad, trots att jag igår blev förvarnad under ett synnerligen knackigt samtal med den spanske trädgårdsmästaren Miguel. Vi känner varandra rätt väl vid det här laget, Miguel och jag, så han har förståelse för att min alltmer sällan utnyttjade spanska försämras allteftersom. 

Med stora yviga gester och i ett lugnt tempo berättade han om el pintor (målaren) som skulle komma och att det var un hombre (en man). Kanske hade han på känn att det finns de som ibland försöker sola brunt alla de vita delar som en bikini gömmer? Jag försökte i alla fall att vika ihop några solstolar under målarens sneglanden, för att sätta in i ett förråd där uppe, men eftersom jag klämde tummen och skrapade benet i mitt tekniklösa tänkande, så gav jag upp efter två stolar och lämnade muttrande målaren åt sitt öde. Jag vet verkligen inte varför en del saker ska vara så svåra! Kan det inte bara finnas stolar som man viker ihop så där lätt… Nåja, storasyster kommer ju snart hit, så det gör väl inget att de står ute i det fria, alla stolarna. Det har de ju gjort medan vi har varit här och solat oss. Bra.

Vi har packat och jag hittade min försvunna klocka under yngsta tjejens resväska. Klart jag inte hade sett den då! Då har jag bara tappat bort en sak till, en sten som på sitt sätt känns ovärderlig. Så fin var den och jag tror jag vet när det hände; på en flygplanstoalett hördes nämligen ett ljud som jag inte kunde lokalisera. Nu vet jag vad det var, tror jag, för det var nog min fina sten som ramlade ner till sitt öde. Tänk att sluta på ett flygplans toalettgolv… Eller så fick den följa med en städare hem kanske? Undrar jag. Förresten så tyckte jag att jag hade den i handen i taxin från flygplatsen och hit, men jag var lite trött då så minnet sviktar.  Stenen har nog mött sitt öde. Ja, så måste det vara.

Saker är kanske oersättliga på sitt sätt. Men det viktiga är ju att vi människor har varandra och visar vad vi betyder – för varandra. Det tror jag på och nu ska här sättas lite fart. Med det menar jag att två sjusovande tonåringar ska väckas.

I Sverige är det första jag ska göra att förundras över hur fint det är. Det gör jag alltid när jag kommer hem; gatorna, husen, allt det gröna ute och den ostädade lägenheten – det ser alltid så fint ut när vi har varit borta ett tag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Det fläktar från ett öppet fönster

…och det energiska bullret från en motorgräsklippare blandas med fågelsång och bilars brus i bakgrunden.

Två tonårstjejer ligger och snusar i ett rum efter att ha sett på film halva natten. Ung dam leker med Barbiesar helt koncentrerat. Så glad kan man vara över att ha fått tillbaka sin väska som varit ute på vift i världen. Vi andra steg ju av planet i Málaga, medan den lilla resväskan försvann upp i det blå igen. Warszawa tur och retur, innan den avlevererades här av en flitigt åkande man, två dygn senare. Så mycket kan kläder och leksaker saknas att solen lyser lite extra klart när de återfås! Och de enda som någonsin har varit i Polen, i denna familj, är den väskan och allt innehåll.

Två veckor kvar här i Spanien och jag har kommit in i en sävlig lunk, tonårstjejerna likaså. Jargongen framkallar skrattsalvor och magknip och jag känner mig lite yngre på kuppen. Värmen är tryckande och jag njuter, medan andra emellanåt stönar 🙂

Igår och dagen innan gick vi till en affär. Utan bil och med ett slags lämmeltåg som kryper fram och bara går ett par gånger om dagen, blir det långa promenader om man inte orkar vänta. Byxorna sitter redan lösare och lite magbesvär på det så vet man aldrig var det ska sluta…

Vi har det bra och jag är ruskigt lat. LAT. Så härligt!

Kram till dig som läser.

Jag är verkligen inte bra

…på att skriva regelbundet här nu.

Men snart är det sommarlov även för mig, bara tre arbetsdagar kvar! Sen har jag betydligt mer tid och förhoppningsvis lite påfyllning av energiförråden så att även bloggen får sitt. Jag ska sola, ligga och blunda och tänka tankar, läsa en god bok och förkovra mig i sånt jag tycker är intressant. Hoppas också att jag hinner träffa de jag gillar lite oftare och så ska jag kramas jättemycket. Hade jag tänkt.

Lilla söta dottern, jag och lite större förmågor ska åka iväg till Spanien 1 juli. Det ser jag fram emot men ändå längtar jag redan hem på ett sätt. Så kan det vara. Sommar är i alla fall det allra bästa; ingen kan få mig att sluta älska solen och värmen. Det är det som ger mig energi för resten av året!

Just. Nu är det snart dags att sova. Jag är trött. Hoppas du har det bra.

Sådant som vimlar runt

…, runt och inte riktigt hittar sin väg eller plats.

Ungefär som idag när jag kommer med en trilskande kundvagn och en glassätande liten dotter, på en stor parkeringsplats. Vagnen drar åt alla håll utom det rätta – alltså rakt fram. Dottern skrattar åt mig, för jag hittar inte bilen, hur jag än spejar och söker mitt i vimlandet.

Helt omöjligt är det på en hel parkering full av många bilar i olika kulörer, att hitta just vår bil. Roligt är det för en liten dotter, som minns var bilen var när vi lämnade den. Jag gör det inte och får en minnesglimt av en annan, fruktansvärt stor parkering utan mobiltelefon i Spanien. Då vimlade jag lätt panikslagen runt i en ovanligt lång halvtimme och kunde omöjligt hitta min familj, som höll på att stekas inne i en bil under väntandet på mig.

Idag hittade jag i alla fall bilen till sist. Men allt det andra som bara vimlar runt; hur ska det kunna finna sin plats eller väg?