En blogg är en blogg är en blogg…

Mitt lilla skötebarn, som har funnits med i snart sex år. Inte klokt att det har gått så lång tid sedan jag lite förvirrat och aningen osäkert började blogga! Internet var en helt ny, lite farlig värld för en novis som jag.

Klicka nu gärna på bilderna och följ mitt bloggande på olika ställen 🙂

Först började jag skriva på Passagen – lilla Gullstumpa, det är jag det. Sedan kändes det efter ett tag lite ensamt och då råkade jag se att Aftonbladet skulle börja med blogg och där, på blogg 506, lärde jag verkligen känna bloggandet och en hel massa andra bloggare. En rolig värld med fullt av inblickar i andras världar. Plötsligt blev bloggandet lärorikt, utvecklande, en rikedom mitt i Livet – så kändes det.

Och sen behövde jag utlopp för alla vimlande tankar och startade den här bloggen som du läser i just nu, ett år efter de första trevande bloggförsöken. En aning poetiskt, var vad jag fick höra av er som läser. Ibland hade jag musik på och så kom orden 🙂

En liten avstickare hade jag hit, det har jag glömt, men det ploppade upp när jag googlade 🙂

I somras stängde så Aftonbladet sin blogg för alla oss inte-kändisbloggare och hela den lite ytligt flamsiga och glada, eller mindre uppslutna bloggen flyttade jag över hit.

Och på den vägen är det… Bloggeri, bloggera – det är så det ska va’  🙂

Annonser

Jag köpte mig ett grått nagellack…

Klicka på bilden och läs I told you soo! 🙂

Och det såg ganska så vackert ut, med lite pärlemorskimmer på ytan. Sen målade jag på mina naglar…och fick nostalgiska minnen från min ungdom, då jag serverade onyktra gäster iförd svarta naglar. Det var inte så här jag hade tänkt mig! 😦

Men dottern tyckte det var ”coolt”; så då gör det inget om det försvinner (som saker brukar göra emellanåt) 🙄

För två år sedan…

…skrev jag det här och orden är min känsla än idag:

 

Bakom mig

…finns känslan av intet.

Framför mig sänker sig långsamt

den orangeröda himlen,

som en tavla som sakta målas i mina lugna andetag.

Allt närmare kommer den

och famnar varsamt allt den möter;

den famnar mig.

Så lockande och mjukt välkomnande

är aldrig världen,

som då.

I en stilla och sömnig skymning.

               normal_rod_solnedgang.jpg

En solnedgång – så vackert det är

Små tillbakablickar på ett liv

…får det bli här eftersom det för tillfället är ganska så tomt i huvudet. Så här skrev jag för ungefär ett år sedan: 

Vill du ha städat (18 juni 2008)

…så kan du bjuda hem mig.

Jag har nämligen månen i Jungfrun, så därför har jag ett behov av någotsånär ordning och reda. Är jag borta så gillar jag att diska och när jag ändå håller på, så blir det lätt lite tork både här och där, i skåp t ex. Fast mina händer blir lite torra, så är det någon som har tips på en bra handkräm får ni gärna ge råd. De är som fnöske nämligen, trots upprepade insmörjningar.

Medan jag skriver så lyssnar jag på Holosync, någon slags musik som är bra för hjärnan, lite som meditation om man vill, tror jag… De här ljuden har i alla fall till syfte att synkronicera mina båda hjärnhalvor och leda till ett välbefinnande. Det låter ju bra tycker jag, så det kan vara värt att ha det i bakgrunden. Kreativiteten ska bl a öka och då lär jag väl skriva inlägg på inlägg. Vi får väl se hur det blir med det.

Tänk förresten så jobbigt att behöva fly från översvämningar och naturkatastrofer.  Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara, men jag tycker uppriktigt synd om de människor som nu får fly från sina hem i amerikanska mellanvästern. Vi är så förskonade här i Sverige, men visst finns det höststormar och arga Gudrun som härjar ibland, kom jag just på. Kanske är det så att vi i stora städer är mer förskonade dessutom? För jag märker knappt av något, förutom snö som rasar från hustaken ibland.

Nåja, jag ska inte tänka på sånt nu, för nu är det sommar och sol ute och jag gillar att vara ledig. Gör jag.

Hoppas du har det bra också.

Min andra blogg finner du här.

Världens bästa minnen

      

 Foto: www.freefoto.com

Går alltid att plocka fram

Vårda varsamt; som dyrbara diamanter

Sådana som gnistrar mjukt

Gör världen en aning mer skön

Än den egentligen är

Minnen är ganska så fantastiska

De finns alltid i tryggt förvar inom dig

De kan ingen ta ifrån dig

Alltid kan de gnistra

 

Läs även andra tankfulla bloggares åsikter om , , , , , ,

Att väcka gamla minnen till liv

…och lyssna på inspelade röster från förr.

Prata om så mycket som har hänt och minnas, minnas. Tänka på så fort Tiden går och på hur viktigt det är att ta vara på den.

Jag kände att jag blev så rörd när vi satte på ett kassettband som var ca tio år gammalt. Där hade vi spelat in när vi sjöng tillsammans och även solo och oj! Så rörande det var. Jag kan inte fatta att det händer så mycket på bara några år. Inte med mig, men för barn som växer. Endast ett år gör ju rätt stor skillnad och att då höra sina barn tio år tidigare sjunga med kristallklara röster så koncentrerat är helt betagande.

Det är fint att ha minnen. Jag måste bli bättre på att filma och ta kort!

Livet är fint och innehållsrikt.

En liten svart börs från min ungdom.

Den hade jag i en låda och min yngsta dotter fick plötsligt syn på den. Hon öppnade försiktigt och fick se så många små skolfoton, som jag bytt till mig för så länge sedan. Alla foton tog hon intresserat upp och frågade mig vad varenda en på bilderna hette.

För 30 år sedan, drygt, fick jag alla de här bilderna och jag kommer ihåg alla som är fotograferade, men inte vad de hette. Som tur är står namnen på baksidan av fotona. Där är hon jag umgicks så intensivt med, under en kort tid och han som jag var så kär i…

Jag undrar lite nyfiket vad det blev av dem? Vem har fått alla sina drömmar uppfyllda och vem har kanske lämnat det här livet?

Så många öden ryms i den lilla börsen, men för min dotter var det en riktigt rolig lek och det lär komma fler stunder då hon öppnar den.

Undrar var det blev av dem alla…