Och om jag hade ett trollspö…

wand1

…så kunde jag varsamt svänga det i min närhet och få det att gnistra mjukt

Låta det hoppfullt gjuta det som gjutas bör

I Dig och mig och i alla de törstande som behöver

För om lite ändras bara en stillsam aning

Och gnistorna längtande får lysa sammetslent…

Om jag kunde trolla och svänga ett skimrande spö lite grann 

Så kanske?

Ett beslut…

…är till för ditt eget bästa; för att du ska hålla hela linan ut

Ända till det där som väntar sen

Den viktigaste måste vara du själv

Och det som finns omkring dig

för att kunna ge till andra av det som gör gott

Finns ingen styrka och glädje i dig

Så fattas ju det som du kan sprida till andra

Beslut är Livets svåraste att fatta

men de är till för att följas

För din egen skull

Och för alla de andra

runt omkring dig

Hur ont de än gör

Och jag håller med

… i det som kloka Witchbitch skrev i sin blogg; och jag har inte heller något att skriva om.

Ändå sitter jag här och tittar på tangenterna och egentligen har jag lärt mig att det är en oskriven lag (?) att inte berätta om det i skrift. Men se, det struntar jag i. Och varför jag inte tycker att det finns något att förmedla just nu, är att det känns så…oväsentligt. Förstår inte vitsen och då avvaktar jag hellre tills den rätta känslan infinner sig. För det gör den, vet jag av erfarenhet.

För övrigt har jag också svårt att finna motivation till en del annat just nu och det har väl kanske sin del i det hela. Sånt som upptar många timmar av ditt dagliga liv borde vara berikande, glädjande, kännas meningsfullt. Så är inte fallet, men kanske gör det så snart. Hoppas.

Jag har förresten en aning ont i fötterna och så fryser jag lite. Tror jag går och badar i mitt badkar. Med rosa skum känns allt genast mycket roligare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Och det seglar

…på ett helt annat sätt; magen åker upp och ner tillsammans med vågkammarna. Håller hårt i min väska, låter tankarna svischa iväg långt, långt. Allt det som ryms i mig – så mycket! Undrar vad som kommer sen?

Och så; i mörkret. Tveksamt, lite skyggt leende. Fyller en gata, seglar också fram. Intar, upptar, avvaktar och ser allt; ändå.

Så mycket finns att upptäcka, lära känna. Samtidigt som vi seglar vidare, med vidöppna ögon.

Någon räkmacka seglar jag inte på

Ärligt talat vet jag inte om jag nånsin har gjort det? Men riktigt fina saker har hänt och kommit till mig i mitt liv och för det är jag evigt tacksam.

Sen allt det andra, som bara tar en hel massa energi – varför är det så? Tur jag har lätt att tänka på det som gör mig glad; mellan varven. Och att det finns de som är bra på att prata och lyssna; såna man mår bra av! Det brukar jag tänka på; att det faktiskt är så och då blir jag så väldigt glad och extra varm om hjärtat.

Jag skulle vilja segla på en räkmacka. Undrar hur det hade känts? Att allt, precis allt, går dig väl i händerna och för alla de omkring dig också. Kanske hade jag varit ännu lyckligare, eller så hade det varit för lätt? Så där så att man inte kunde uppskatta de ljusa sakerna i Livet mer än med en axelryckning?

Jag vet inte jag och lär väl aldrig få veta. Bäst att bara gilla läget alltså.

Men att kunna trippa fram med ännu lättare steg; precis alla dagar – det hade varit bra…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

För när jag ser mig om

…ser jag mer än jag nånsin sett förut.

Stillsamma stunder, fyllda av kärlek

och så allt det andra; som tillhör det vi kallar Livet

Men om jag försiktigt blickar framåt

ser jag knappt en dag; ens en timme, eller något alls

Jag kan knappt ana

Vågar inte få veta – innan

Kan bara fortsätta att tveklöst följa med

Det i varje dag som fyller Livet

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En sak som är bra med hösten

 

…är att snart kan man börja tända ljus redan på eftermiddagen.

 

Varm choklad kan drickas varje dag, för att värma köldnupna fingrar och samtidigt kan man sitta och mysa vid köksbordet tillsammans.

 

En annan sak som är bra med hösten är att man kan tänka tillbaka på sommaren och allt ljuset; så där så att det räcker ända tills våren kommer.

 

Färgglada löv singlar glatt ner mot marken; det är bra.

 

Och små barn kan plaska med fina, nya gummistövlar i små vattenpölar; riktigt bra.

 

En sak som är bra med hösten, är att kvällarna känns längre och dagarna likaså. Man hinner tänka tillbaka på sommaren…

 

Hinner man. 

Jag gjorde ett personlighetstest

…på bravepeople, som jag hittade en länk till här och resultatet blev som följer:

Test Results

Your personality type is INFJ.

Introverted (I) 61% Extraverted (E) 39%
Intuitive (N) 77% Sensing (S) 23%
Feeling (F) 85% Thinking (T) 15%
Judging (J) 64% Perceiving (P) 36%

Links

Frågan är om det var ett bra eller dåligt resultat? Det kan ju diskuteras…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , t, , ,

 

Hu, googlade på mina fyra bokstäver, INFJ och fann att endast 1-3% av jordens befolkning lär ha den kombinationen. Otäckt! Unik eller konstig?!

Dags för en bebis

…till sist, för Melanie C, den sista av SpiceGirlsen att få barn och dessutom den av dem som jag, gladeligen och med stort behag, lyssnar på regelbundet.

Att vänta tills det är det man verkligen vill, tror jag är klokt när det gäller så stora beslut och själv minns jag det mammasug som kom när vi var på en långresa runt halva jorden. Mitt under en stormig båtresa, då jag under långa ögonblick trodde att vi tretton som klamrade oss fast vid relingen, skulle försvinna bland vågor som var som höghus, kom den oerhört starka längtan efter barn och den fanns kvar även sedan vi alla välbehållna och lättade klev iland i Mersing. (Gissa förresten, var det ligger?)

Har man dessutom en så skönsjungande mamma som Mel C, så lär man somna gott om kvällarna! Själv skriver jag om det här, dels för att jag verkligen gillar hennes röst som fångar mig så precist varje gång hon spelas på radion och även för att jag älskar bebisar. Så fort jag ser en liten en, så blir jag så längtansfull och önskar att jag varit lite, lite yngre.

Nu är det för sent för fler bebisar för mig och det är en liten sorg i sig; att acceptera att Livet faktiskt går. Framåt. Och att man själv är mitt i det och bara går åt ett enda håll. Tur att jag har haft den fina lyckan att se fyra bebisar växa upp!

 

Lyssna på lite skönsång av Melanie.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Jag undrar när man är lyckad?

Som människa och när man är nöjd med sig själv? Jag är det inte; trots att jag ser en hel del bra som jag har gjort och gör. Men räcker till för allt – det gör jag inte och jag försöker och försöker; men det räcker inte på långa vägar. Hur jag än gör.

Duger gör jag inte heller; för en del andra. Bara att inse att man inte kan vara god nog åt alla, men att göra sitt yttersta, det kan man.

Att mötas här i Livet, det är bland det viktigaste för att vi människor ska ha det bra tillsammans. Jag tror att man måste se bakom saker och ting, för att mötas. Ibland får man ge avkall på sina principer också, men alla – ALLA – måste bidra med sitt. Först då kan det bli ett möte.

Att mötas kan kanske vara att lyckas en smula.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Musik

…tillför verkligen Livet lite extra och jag har nästan alltid välljudande toner i öronen, när jag är ute och går mina raska och behagliga promenader. Ofta hittar jag något i varje låt som gäller just mig eller någon av de som finns i min omgivning. Helt fantastiskt så allmängiltigt mycket i musik egentligen är! Inte sällan händer det att jag blir så känslosam när jag lyssnar att jag faktiskt får stänga av, eller spola fram till nästa, förhoppningsvis lite glättigare, låt. Så kan det vara; men den här är bara så…fin! Lyssna och njut:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Alltid

Titta upp; se på himmelen; så blå den är!

Alla hustaken – så vackra, oerhört ståtliga och där, bakom den prunkande busken, snusar en katt så lugnt och förnöjsamt.

Under alla stadens snabba fotsteg, bor små söta insekter tillsammans.

Minns förresten, den där dagen då vi skrattade åt ingenting, så att tårarna sprutade som fontäner!

Bussarna som kör förbi; så blå de är och så härlig reklam i vackra färger. Ser du?

Jag ser.

Nästa sommar; det brukar jag tänka på, varje dag.

Så härligt vi ska ha! Vart vill du åka? Säg, så gör vi det!

Du och jag, tillsammans.

Som jag längtar.  Jag längtar med allt jag har, precis varje dag.

Innerligt.

Vet du förresten, att Alltid älskar jag dig.

Älskar.

Precis alltid.

Och aldrig ger jag upp; vad det än gäller. 

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alla de gånger

…som ger dig en lyckokänsla; den som liksom skimrar och sprakar där inuti.

Värmer och lyfter dig framåt, uppåt, vidare.

Glädjer dig mitt i en vardag.

Alla de gånger som varit så energiskt fulla av liv.

En sällsamt stark och envist återkommande kraft…

Alla de finns att tänka på när mörkret nalkas.

Innan det återigen ljusnar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Livet

Alldeles oförutsägbart är det; du vet aldrig vad som händer eller väntar dig.

En sak vet jag och det är att jag älskar Livet.

Så mycket händer även när inget händer. I tankarna, i ord, i närheten, överallt.

Celine Dion har jag nyligen börjat uppskatta så mycket. Jag gillar nerven i hennes röst; om man nu kan säga så, men hon har en närvaro och känsla som är så fantastisk. Här sjunger hon om sånt som hör till Livet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En sista natt

Inte en blodtörstig mygga, utan kanske ännu värre än så på stranden i Marbella…

…med ettriga och blodtörstiga myggor som var sugna på lite gott. Någon hade glömt en lampa på, framför ett öppet fönster, så det blev kalas för vissa och själv somnade jag först vid fyra. Nu har vi ett par timmar på oss innan vi ska ringa en taxi och ta oss till flygplatsen; hoppas bara den spanska taxin dyker upp i tid!

Uppe på takterrassen möts jag av en svartmuskig man som ska måla och fixa; han har smidigt klättrat över från en annan takterrass så jag blir lite förvånad, trots att jag igår blev förvarnad under ett synnerligen knackigt samtal med den spanske trädgårdsmästaren Miguel. Vi känner varandra rätt väl vid det här laget, Miguel och jag, så han har förståelse för att min alltmer sällan utnyttjade spanska försämras allteftersom. 

Med stora yviga gester och i ett lugnt tempo berättade han om el pintor (målaren) som skulle komma och att det var un hombre (en man). Kanske hade han på känn att det finns de som ibland försöker sola brunt alla de vita delar som en bikini gömmer? Jag försökte i alla fall att vika ihop några solstolar under målarens sneglanden, för att sätta in i ett förråd där uppe, men eftersom jag klämde tummen och skrapade benet i mitt tekniklösa tänkande, så gav jag upp efter två stolar och lämnade muttrande målaren åt sitt öde. Jag vet verkligen inte varför en del saker ska vara så svåra! Kan det inte bara finnas stolar som man viker ihop så där lätt… Nåja, storasyster kommer ju snart hit, så det gör väl inget att de står ute i det fria, alla stolarna. Det har de ju gjort medan vi har varit här och solat oss. Bra.

Vi har packat och jag hittade min försvunna klocka under yngsta tjejens resväska. Klart jag inte hade sett den då! Då har jag bara tappat bort en sak till, en sten som på sitt sätt känns ovärderlig. Så fin var den och jag tror jag vet när det hände; på en flygplanstoalett hördes nämligen ett ljud som jag inte kunde lokalisera. Nu vet jag vad det var, tror jag, för det var nog min fina sten som ramlade ner till sitt öde. Tänk att sluta på ett flygplans toalettgolv… Eller så fick den följa med en städare hem kanske? Undrar jag. Förresten så tyckte jag att jag hade den i handen i taxin från flygplatsen och hit, men jag var lite trött då så minnet sviktar.  Stenen har nog mött sitt öde. Ja, så måste det vara.

Saker är kanske oersättliga på sitt sätt. Men det viktiga är ju att vi människor har varandra och visar vad vi betyder – för varandra. Det tror jag på och nu ska här sättas lite fart. Med det menar jag att två sjusovande tonåringar ska väckas.

I Sverige är det första jag ska göra att förundras över hur fint det är. Det gör jag alltid när jag kommer hem; gatorna, husen, allt det gröna ute och den ostädade lägenheten – det ser alltid så fint ut när vi har varit borta ett tag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

En dörr

…som står där och stänger ute en stor del av världen.

Kanske är den lite skamfilad på sina håll med färg som börjat falna i kanterna. Fast ändå; den färgen har en klar lyster och dörren är tillverkad av ett lite annorlunda träslag. Faktum är att jag inte vet vad träslaget heter – men det är mycket hållbart mot väder och vind och dörren; den leder dig in till små varma, glada och trygga rum som alltid finns kvar. 

Där står i alla fall den där lite ogenomträngliga dörren och stänger effektivt ute vinden och regnet, kölden, dånande åska och sprakande blixtar.

Men om du vill komma in då? Hur gör du då?

Jo, för att kunna låsa upp dörren behöver du en skinande, blank nyckel som du kanske inte får; för den är inte till alla. Du måste visa att du förtjänat den innan den blir din.

Men om du får den i din hand; ska du vårda den noga, polera den försiktigt ibland och förvara den i säkert förvar i din ficka. Annars kan dörren gå i baklås; helt omöjlig att rubba när den står där och trotsar naturens krafter.

En sak till: Den nyckeln, som du förvarar varsamt, gör att dörren alltid är öppen just för Dig.

Man ska ta hand om sina nycklar.

Ett inlägg från 28 juli 2007; tiden går och jag har skrivit i den här bloggen ett bra tag nu. Det här är ett av mina inlägg som jag minns bäst. Kanske får man inte återpublicera något man har skrivit tidigare i en blogg, men jag gör det ändå, för jag brukar gå mina egna vägar emellanåt och det här inlägget ligger mig varmt om hjärtat.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Merkurius styr mina tankar

                   

                 En söt planet i Rymden, men kanske inte Merkurius…?

…på något sätt, har jag förstått av att läsa om astrologi och nu har den tydligen krympt 1,5 km runtom.

Det är ju rätt mycket tycker jag, som också konstaterar att det är tur att vi människor inte krymper så mycket, ens med en liten magbakterie i sig. Undrar om våra tankar blir färre i och med det här krympandet förresten?! Hoppas inte det, eller kanske förresten, för ibland tänker jag så mycket att det där uttrycket om att tänka så det knakar, faktiskt stämmer in rätt bra. Merkurius ligger i Vattumannen i mitt horoskop (eller om det var tvärtom? Inte lätt med begreppen här, inte!) och det ska tydligen innebära att jag i mångt och mycket fungerar som en sådan. Har jag inte märkt alls, jag tycker att jag är så fiskig man kan vara. Bara en massa kännanden hela tiden, alltså.

Nåja, Merkurius krymper för att den svalnar i kärnan. Det skulle jag också vilja göra, mitt i ett svettigt svamlande här i Spanien.

Här är sol och idag väntar treinta y cinco grader. Huvva!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,