Alla dessa möten

PICT0601

…som stannar kvar i dina tankar och får dig att undra varför just ni möttes. De är så speciella och jag har i inlägget under skrivit om ett hastigt möte med intensivt stark igenkänning. I måndags, när vi skulle flyga hem från Malága, var en annan minnesvärd stund.

Egentligen var det bara att två människor möttes och pratade glatt, men hade en ovanligt god personkemi – just för att den var där på en gång. Fast ändå var det så mycket mer; något speciellt.

Jag och de mina satt på ett par stolar och väntade i kön vid incheckningen. Bredvid mig satt en ung flicka och vi började mycket spontant att prata om precis allt mellan himmel och jord.

Det visade sig ganska snabbt att vi hade gemensamma beröringspunkter; som  t ex att jag tidigare har jobbat mycket på just den skola där hon går och att vi bor ganska nära varandra och älskar allt som är grönt, båda två. Men det som var så väldigt speciellt och som jag undrar över meningen med, för det kan väl inte bara vara en tillfällighet (?) – det var att hon visade sig ha samma namn som dotterns kompis.

Ja, vad är det för något med det då?”, kanske du undrar och rycker på axlarna åt Madonnans knasiga iakttagelser…  Och det skulle kanske jag också göra om jag läste det här; men till saken hör att just det namnet är så pass väldigt ovanligt, att ingen av oss någonsin varken har hört eller träffat någon annan som heter så! Ett vackert namn som börjar på Z är det och båda tjejerna och vi andra blev så förvånade över att träffa en namne och över att just vi satt där bredvid varandra.

Vi pratade i alla fall tills vi hade checkat in. Väl på flygplanet sedan, så visade det sig att flickan och hennes familj satt på raden framför (!), så vi fortsatte vår kommunikation lite grann under flygresan också. 🙂

På Arlanda hämtade vi bagaget och plötsligt kände jag någon som knackade mig på ryggen. Det var Z-flickan som sade hej då och jag kunde bara inte låta bli att krama henne.

Men alla dessa möten…vad vill de egentligen säga oss?

Det blir tomt

PICT0508

…här hemma när Tiden går så fort och alla blir så stora; klarar sig själva och har sitt eget. Mer ensamt lär det bli till hösten dessutom, men så finns ju som tur är ett yrväder som precis har spelat två omgångar Chicago med mig. Tyvärr råkade jag vinna, men vad gör man när alla essen kommer just till mig? Hon tar det bra och ofta vinner hon också, men inte idag. 🙂

Ändå så kommer saknaden till mig ibland, från dagar förr då man riktigt fick rå om varandra. Idag hittade jag en bok som en av döttrarna hade gjort till mig på min 42-årsdag och den är så fin; den boken… Alla i familjen och ett par vänner och släktingar finns på urklippta foton med trevliga texter till. Jag blev glad av att läsa, av att tänka och se tillbaka på Tid som varit och hoppas så att hon som skrev boken faktiskt satsar på sitt skrivande, för redan i så unga år som fem, sex skrev hon berättelser som var riktigt läsvärda.

Det är spännande att Tiden går, samtidigt som det är lite jobbigt också – för det går ju bara åt ett enda håll. Tungt att tänka så, men sant.

Och här sitter jag och saknar. Tänker på mina nyfärgade ögonbryn och på fotlederna som värker lite; på de kilon som har kommit i ett språng och på att jag inte ens orkar bry mig om att försöka få bort dem – mer än att jag går ibland för att jag älskar att gå.

Man tänker så bra när man går – på dem man saknar och älskar så.

Min Abblogg.

Jag borde helt klart…

…skriva mer om astrologi, för det är det som drar flest läsare.

Fast å andra sidan är det ju inte för besökssiffrornas skull jag skriver (även om det är så roligt att få några läsare, förstås), utan för att jag har något underliggande b e h o v av att skriva av mig ibland.

Jag hittade ett gammalt rit- och skrivhäfte igår. Det är ifrån den tiden när jag hette något annat i efternamn och gick i 3E, i en skola ute i Haninge (Vallaskolan) och redan då…så skrev jag och ritade dessutom mycket och ofta. Konstigt, jag som fick tvåa i teckning sista terminen i nian (nej, jag har fortfarande inte förlåtit min fröken Lena för det – för kanske berodde mitt störande fnissande under lektionerna på något? Kunde du inte ha tagit reda på orsaken istället för att sänka mig så?!)

Det här rit- och skrivhäftet kallas i alla fall för Hobbybok och börjar med ”Jag är intresserad av” på en sida följt av olika sidor med: Musik (med noter i olika vackra färger runt om), Ma (här finns olika tal att räkna ut), Sv  (omgivet av en hel massa ord skrivna i olika färger) och sist står Rita, följt av en hel massa sidor med vackra flickor och deras olika kläder, husen och rummen som de bor i och deras olika saker. I slutet av boken har jag skrivit om olika företeelser som t ex Naturen, Gymnastiken, Skolan och Dikter. Det följs sedan av olika bokrecensioner (som t ex av Kulla-Gulla, min absoluta favoritbok på den tiden)… Och allt det här gjorde jag på min fritid!

När jag bläddrar i Hobbyboken känner jag igen sånt jag har glömt och undrar Är det här jag? V a r det här jag?

För fast så mycket händer i ett liv, så är du ändå samma lilla människa inuti – fast påfylld av erfarenheter, kunskaper och mognad (förhoppningsvis!). Och jag får helt klart ta och hitta på olika sysselsättningar när jag är ensam nu, för jag har märkt att det blir mer ofta så, när de stora är ute och maken jobbar. Alltid har jag haft en ganska så stor ensamhetskänsla och egentligen gillar jag ju att vara själv, speciellt när jag kan välja tidpunkten för ensamheten. Men jag märker att jag blir lite nedstämd nu, när alla går ut, vår yngsta har somnat och jag liksom blir…över. Det tar ett tag innan jag kommer på vad jag ska göra av min ensamhet och lite rastlöshet kommer över mig; jag får svårt att koppla av och går från det ena till det andra tills jag oftast hamnar framför datorn…

Säkert en vanlig känsla, väl?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Dags för en bebis

…till sist, för Melanie C, den sista av SpiceGirlsen att få barn och dessutom den av dem som jag, gladeligen och med stort behag, lyssnar på regelbundet.

Att vänta tills det är det man verkligen vill, tror jag är klokt när det gäller så stora beslut och själv minns jag det mammasug som kom när vi var på en långresa runt halva jorden. Mitt under en stormig båtresa, då jag under långa ögonblick trodde att vi tretton som klamrade oss fast vid relingen, skulle försvinna bland vågor som var som höghus, kom den oerhört starka längtan efter barn och den fanns kvar även sedan vi alla välbehållna och lättade klev iland i Mersing. (Gissa förresten, var det ligger?)

Har man dessutom en så skönsjungande mamma som Mel C, så lär man somna gott om kvällarna! Själv skriver jag om det här, dels för att jag verkligen gillar hennes röst som fångar mig så precist varje gång hon spelas på radion och även för att jag älskar bebisar. Så fort jag ser en liten en, så blir jag så längtansfull och önskar att jag varit lite, lite yngre.

Nu är det för sent för fler bebisar för mig och det är en liten sorg i sig; att acceptera att Livet faktiskt går. Framåt. Och att man själv är mitt i det och bara går åt ett enda håll. Tur att jag har haft den fina lyckan att se fyra bebisar växa upp!

 

Lyssna på lite skönsång av Melanie.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Tänk att

               

…äta middag ihop med sin tonårsdotter, kan betyda så mycket; som att t ex rökning och andra dåliga vanor kanske uteblir.

Att det här, enligt en amerikansk undersökning, inte skulle gälla unga pojkar, förvånar mig lite. För jag tror att regelbunden samvaro och tid till småprat är väldigt viktigt. Och skulle tonåringen mot förmodan ändå ge sig ut på ”dåligheter” så kanske det är lättare att ta upp det med sina föräldrar, om man är van vid en förtrolighet?

Det står mycket i tidningarna, förresten. Varje morgon när jag läser så finns det alltid något jag fastnar för och börjar fundera kring. Det är säkert bra, bara att reflektera över saker. Tror jag.

På måndag ska jag börja jobba och det ser jag varken fram eller bakåt emot. Ingenting, helt enkelt. Plikten kallar, så känns det. Men innan dess, ser jag i alla fall fram emot några middagar tillsammans; alltid är det några hemma i alla fall…

 

 Foto: Fotoakuten.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Jag är tacksam

…för så mycket.

För att jag får vara med om allt det här. För att fyra barn (unga) har kommit till just för att jag och min man en gång möttes. För att Livet är här; omkring mig och för att tiden går och saker rättar till sig.

Jag är tacksam för att det finns varm kärlek och förundrande känslor som har lett mig dit där jag är idag. För allt jag har fått känna; så fantastiskt egentligen!

Jag är tacksam för så oerhört mycket och jag kände instinktivt att jag var tvungen att skriva ned det. Nu.

Jag känner också stor tacksamhet för att ni läser; det glädjer mig verkligen. 

Jag har drabbats

…av en klar släng av hypokondri.

Men den lilla knöl jag har upptäckt vid ena vaden gör mig orolig. Stenhård är den och jag har aldrig sett den där förut. När jag visade den för ett par i familjen fick jag upprörda kommentarer och det gjorde ju inte saken mindre hypokondrisk precis. Så nu kan jag inte koppla av förrän jag har gått till lättakuten på fredag.

Jag har tänkt på en sak och det är att anledningen till att jag älskar att leva är att jag vill vara med och jag vill umgås med alla de som jag tycker så mycket om, få se dem växa och utvecklas. Vara med. Här.

Ja, sådana tankar kan man få i en liten oro. Fast jag tror inte det är någon fara. Tror.

Och så håller jag tummar och tår dessutom, men innan fredag är jag nog inte så avkopplad. Om man säger så.

Små tankar

…som snurrar omkring, pockar på lite grann och föder nya funderingar.

Som att unna någon något, eller att missunna. Glädja sig eller inte bry sig alls. Trots att du borde stå så nära, borde finnas där i vått och torrt.

Andra tankar också; om sidor hos andra. Så mycket vi människor består av egentligen och så olika vi ser på mycket. Men allra viktigast borde vara att visa de vi håller av hur viktiga de är, genom det vi gör istället för bara i ord.

Tankar om att räcka till, om vad som ska prioriteras och var mitt fokus borde vara. Om att jag själv ska må bra för att finnas där och vara positiv i alla olika lägen.

Tankar. Mitt liv består av sådana. Hela tiden.

En tvättstuga

…är en tvättstuga; kanske inte precis det jag har längtat efter en kväll, men ändå på sitt sätt lite mysigt.

Jag vet att tvätten blir ren och att tvättkorgen i badrummet kan vara lite tommare en dag efteråt, eller så. Sedan fylls den på och det behöver tvättas, torkas, vikas och läggas in. Gång efter gång.

Årstiderna kommer igen och igen, dagarna likaså. Man sover och jobbar och umgås och tampas och gläds med allt som finns i Livet. Tänker och pratar och lyssnar. Igen och igen.

En evig rundgång. Ett kretslopp. Är vad det är.

Hela Tiden.

Så gott som jag sov inatt

…har jag inte gjort på väldigt länge.

Somnade före elva och vaknade ett par gånger när först färdigjobbad make kom in mitt i natten och sedan dotter som i gryningen undrade vem som hade väckt henne med ett spolat toabesök? Inte visste jag, konstaterade jag sömndrucket och somnade sedan om så gott.

Vaknade igen vid halv nio och då såg hon på TV i sängen, så jag gav henne frukost där. Kalaspuffar och äppeljuice samt rund smörgås med mycket smör var det beställt och det hela serverades på en sådan där sängbricka med ben. I vanliga fall brukar det vara ombytta roller, men idag var jag betjänten.

Dagen idag lär bli fylld av kortspel, monopol och kanske en liten tur till närmsta köpcentrum. Tillsammans, jag och dottern, det är mys i högsta grad.

I övrigt är det ovanligt ljust omkring mig, ute, inne och överallt.

🙂

Det är tur

…att det finns bibliotek, när fingrarna vill skriva och ögonen är nyfikna på vad som står i olika bloggar och kommentarer. Tack så jättemycket förresten, för de fina brosvaren i inlägget innan, så poetiskt ni skriver!

Hemma är det magsjuka nummer två som just startat. Jag antar att jag har klarat mig, men inatt höll jag på att svimma i badrummet samtidigt som ett lättare illamående belägrade mig, så kanske några baciller håller på att bråka med varandra ändå. Vem vet?

Ute är en vårdagskänsla och jag älskar när det är plusgrader. Längtar gör jag också. Till en massa olika saker; som framtiden och morgondagen och allt som finns i Livet.

Hemma bakas det bullar. Undrar om det är bra när magsjukan härjar…? Men som tur är kan man frysa in och jag älskar min familj. Någon vill att jag ska komma hem nu; när man är sjuk blir man mycket mindre och jag gillar att känna mig lite behövd.

Bibliotek och frysar är bra alltså.

Som så mycket annat.

Så många tankar

…vill komma ut och sättas på pränt.

Men de vet inte hur de ska formuleras; vad de är för något. Vad de innebär.

Så det får vänta. Men en sak; jag ser fram emot ett möte så mycket. Livet är berikande och människor är så viktiga. De ger mening och tillför så mycket.

Alltid ska jag tänka så och jag skrattar åt min och väninnans min när vi, efter att övriga vänner gått, insåg var vi var ikväll och vilka andra som var där. Fördomar har jag inte så många; tror jag, men en rädsla för det som är främmande kan jag tydligen känna. Så dumt egentligen och en tankeställare för mig när jag märker att jag reagerar så.

Nästan ingen är hemma och de som är hemma sover. Klockan är bara elva och här sitter jag. Tror jag tar med mig datorn till sängen, för jag börjar bli sömnig…