Jag borde helt klart…

…skriva mer om astrologi, för det är det som drar flest läsare.

Fast å andra sidan är det ju inte för besökssiffrornas skull jag skriver (även om det är så roligt att få några läsare, förstås), utan för att jag har något underliggande b e h o v av att skriva av mig ibland.

Jag hittade ett gammalt rit- och skrivhäfte igår. Det är ifrån den tiden när jag hette något annat i efternamn och gick i 3E, i en skola ute i Haninge (Vallaskolan) och redan då…så skrev jag och ritade dessutom mycket och ofta. Konstigt, jag som fick tvåa i teckning sista terminen i nian (nej, jag har fortfarande inte förlåtit min fröken Lena för det – för kanske berodde mitt störande fnissande under lektionerna på något? Kunde du inte ha tagit reda på orsaken istället för att sänka mig så?!)

Det här rit- och skrivhäftet kallas i alla fall för Hobbybok och börjar med ”Jag är intresserad av” på en sida följt av olika sidor med: Musik (med noter i olika vackra färger runt om), Ma (här finns olika tal att räkna ut), Sv  (omgivet av en hel massa ord skrivna i olika färger) och sist står Rita, följt av en hel massa sidor med vackra flickor och deras olika kläder, husen och rummen som de bor i och deras olika saker. I slutet av boken har jag skrivit om olika företeelser som t ex Naturen, Gymnastiken, Skolan och Dikter. Det följs sedan av olika bokrecensioner (som t ex av Kulla-Gulla, min absoluta favoritbok på den tiden)… Och allt det här gjorde jag på min fritid!

När jag bläddrar i Hobbyboken känner jag igen sånt jag har glömt och undrar Är det här jag? V a r det här jag?

För fast så mycket händer i ett liv, så är du ändå samma lilla människa inuti – fast påfylld av erfarenheter, kunskaper och mognad (förhoppningsvis!). Och jag får helt klart ta och hitta på olika sysselsättningar när jag är ensam nu, för jag har märkt att det blir mer ofta så, när de stora är ute och maken jobbar. Alltid har jag haft en ganska så stor ensamhetskänsla och egentligen gillar jag ju att vara själv, speciellt när jag kan välja tidpunkten för ensamheten. Men jag märker att jag blir lite nedstämd nu, när alla går ut, vår yngsta har somnat och jag liksom blir…över. Det tar ett tag innan jag kommer på vad jag ska göra av min ensamhet och lite rastlöshet kommer över mig; jag får svårt att koppla av och går från det ena till det andra tills jag oftast hamnar framför datorn…

Säkert en vanlig känsla, väl?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Jag funderar på vad jag ska skriva om

          anm035e59b15bb06e6f.gif 

…och så slår mig tanken att när jag läste hos Rosa så skrev hon om det här med sökord och bl a sex.

Det är ju inte riktigt min sak att skriva om; men jag skulle ju kunna göra ett fredagsexperiment för att se om det blir stor skillnad på besökarantalet. På skoj, för jag känner mig lite uttråkad måste jag säga. Alldeles ensam dessutom, trots de som är hemma och har skoj med kompisar på rummet. Väldigt trevligt verkar de ha, nästan så att jag skulle knacka på och fråga om jag får vara med? Nej, det är nog ingen idé…

Nähä. Men om jag nämner kyssar, pussar, sex igen och… Nej. Det här var inget för mig. Dessutom bryr jag mig inte om antal som läser; jag är så glad för er trogna som tittar hit regelbundet! Nästan som en egen liten värld har det blivit här på wordpress. Trevligt ju:)

Ha det så bra ikväll. Nu ska jag läsa bloggar och rapporterar senare hur det gick med experimentet.

Vad gör man inte för att förgylla en tråkig kväll?

Att runda stolpar

madonnan3.jpg madonnan2.jpg

…och äta godis, dra en cykel som krånglar och gärna vill välta lite grann. Gå genom en stad som är snökall och kulen; känna alla gator och veta att här har jag gått och kommer att gå igen.

En enda människa. Alla är vi verkligen så mycket – samtidigt och på olika vis. Och en stad är så stor och innehåller så många av oss. En mångfald i en Stor stad – Storstad.

Jag känner mig så ensam, just nu. Men den känslan går över alldeles strax; förstås. Övertas troligen, som alltid, av en visshet som ger styrka och trygghet i att Livet är det allra finaste vi får och att vi är så många här på jorden som tänker på varandra; som bryr oss om. Alla känner vi oss nog ensamma emellanåt, tror jag. Inte bara jag som bor i en storstad och känner mig  så bland alla människor, alltså. Men ändå…

Här bor jag. Bara jag. Jag.

Den vän

…som alltid finns i din närhet.

Finns i dina tankar, följer dig vart du än går.

Försiktigt försöker du smita iväg,

lämna bakom utan att lyckas.

Var du än går finns hon där

följer dig i dina raska steg.

Pockar på uppmärksamhet,

vill ha dina vindlande tankar för sig själv.

Överallt.

När du går.

Där du går.

Följs du av den vän

som aldrig lämnar dig själv.

Ensamheten.

Och ute ligger ett pudertjockt lager av frostig snö

…en sen lördagskväll strax innan jul.

Alldeles tyst är det när fötterna rör mig framåt. Det är skönt att gå den mörka vägen hemåt genom staden och jag ser mig förundrat omkring på allt det vackra. Innanför alla fönster, med tindrande adventsstjärnor, finns alla människorna. Tillsammans, eller ensamma tillsammans. Eller alldeles ensamma.

Vad som utspelar sig innanför fönsterrutorna i de stora, mäktiga husen, kan ingen veta. Så många människor finns där, med så många tankar. Kanske är någon lycklig över julen som snart ska komma, en annan blir just brutalt misshandlad av sin man, medan en tredje står framför en tindrande gran med någon älskad vid sin sida. Så många olika öden finns. Där innanför.

Och här går jag, alldeles själv i det tysta, pudersnöiga. Ensam. Så ensam, men samtidigt så väldigt tillsammans. Med alla de där innanför husens fasader och med mina egna tankar. Med alla de människor som cirkulerar omkring inne i mig, när jag tänker på julen och de jag bryr mig om. De som också bryr sig om mig.

I tanken är Du. Och Du. Och alla de andra. Där är vi tillsammans.

Snart är det jul. Må ingen känna sig ensam. Alltid finns någon som tänker på dig.

(Ett inlägg från min andra blogg fick det bli ikväll).