Ett möte

tarot2 

                  

…kan vara ett alldeles vanligt sådant, alldagligt, varmt och trevligt. Så som möten med vänliga själar ofta är. Men så ibland kommer ett sällsynt berörande möte, så där så att du skakas om lite i ditt inre och tankarna på det finns förstås kvar där efteråt. Följer dig; dyker upp lite då och då, glimmar till…

Så kan alltså möten också vara och det känns riktigt bra, tycker jag. För känner, det gör jag ju ofta och att sedan få Tarotkort lagda och därefter tolkade, är en helt ny erfarenhet men en starkt berörande sådan, helt klart. Jag rös under den s k readingen och kände mig lätt gråtfärdig emellanåt, för allt hon sade var rätt; så jag och där jag befinner mig just nu. Helt otroligt att det kunde stämma så, att en kvinna som inte känner mig mer än lite flyktigt visar sig kunna ana så mycket om saker som rör mig, genom att lägga ut några kort…

Jag fick också en egen sådan kortlek av den här fantastiska kvinnan med jättefina kort och nu har jag beställt en bok som jag tänkte förkovra mig i. Så tagen blev jag av det här ”tarotandet” att det känns som något jag verkligen vill ta reda på mer om och som jag kommer att försöka använda på mig själv.

Ja… och så var det nog ett litet spöke i farten igen, i närheten av mig. Vet inte varför det händer små, oförklarliga saker i min närhet ibland, men någon mening finns det nog med det också? Antar jag 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Det finns något därute…

…eller därinne; vare sig vi vågar tro på det eller ej; det är min fasta övertygelse. Och för några år sen skulle jag inte ha trott på den här historien om spöklika händelser på en herrgård, men nu förstår jag att det är på riktigt. Sant, alldeles sant…

Runt omkring oss tror jag att det vimlar av andar och andra väsen, bara det att de allra flesta av oss har stängt av förmågan att se dem. Trots att de med jämna mellanrum ger oss små tecken – som vi kanske väljer att rynka på näsan, se oförstående ut och sen rycka på axlarna åt.

Så tror jag att det är och det gör jag efter flera kusliga berättelser som min syster har gett mig; sånt hon har varit med om. Det tog henne lång tid att våga yppa små händelser för mig; som att en tallrik hade flyttats, dörrar som stängdes och steg som hördes på Hornsgatan – utan att någon annan var där. Ett par stövlar flyttades nattetid ut på en gårdsplan mitt i ett ösregn högt uppe i Norrland, när hon var där men det mest tydliga beviset på att hon har en förmåga att se och känna av lite mer än de flesta, var den man som visade sig för henne när hon var i Spanien. Läs här om du vill.

Själv har jag nog också varit med om något som är lite utöver det vanliga. Det har jag skrivit om här. Hu!

Själv har jag alltid varit ”mörkrädd”, ända tills för ett par år sen då jag kände mig helt oförklarligt trygg. Trygg. Jättetrygg. Var jag än var och så är det än idag. Jag, som aldrig har vågat sova ensam i ett hus, kan helt plötsligt sova mitt ute i en stuga i en enslig skog, med bara yngsta dottern som sällskap. Utan telefon eller bil. Det ni! Fast jag talar inte om var…man vet ju aldrig med Internet…🙂

I alla fall så tror jag att den plötsliga tryggheten beror på att jag har en…fnissa inte nu!…glad och snäll ande som vakar över just mig. Det känns rätt bra att tro så och det bästa av allt är ju att jag känner mig trygg, var jag än är. Dessutom är det rätt spännande…

Överallt runt omkring oss finns de; andarna. Så tror jag. Och jag tror att de är snälla, fast kanske lite trötta och ensamma ibland.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Har du förresten sett min andra blogg? Läs gärna här.

Jag får så många tankar

…av att läsa andras bloggar.

De föder nya inlägg hos mig; kanske om helt andra saker, men en tanke kommer om något när jag läser och så blir det lite nedskrivet.

Som nu.

Jag tror att vi göder varandra, i ett kretslopp på ett sätt. Och så kommer jag in på alltings helhet; att allt hänger ihop. Jag tror verkligen på att det är så. Varför skulle annars alla tillfälligheter finnas? Som när du tänker på någon du inte sett på ett tag och sedan möter den personen eller hör talas om den, strax därefter. Så många exempel på s k slumpartade händelser har jag i mitt liv, något jag inte ens reflekterat över förut.

Numera ser jag det som tecken. Tecken på något som är lite för svårt för mig att förstå och jag grubblar inte, men tycker att det är lite roligt att fundera över vad allt betyder här i Livet.

Och att inlägg föder inlägg hos mig – det är jag helt på det klara med.

Dags att skrapa en trisslott. Håll tummarna!

Jag läser

…om åderbråck i män och om risken för dem att dö av det (Kvinnorna då, undrar jag stillsamt, kan inte de dö av sådant??).

Nu handlar inte artikeln så mycket om döden egentligen, utan mer om att bevara livet. Men mina tankar hamnar i livet efter döden…

Vad händer då?

Slutar vi helt enkelt bara att finnas? Är det verkligen bara slut. Punkt. Eller får vi leva flera liv…tills vi har levt klart; lärt oss det vi ska lära oss (varför ska vi det – egentligen?). Och när jag då, någongång, har lyckats lära mig det som är just min livsuppgift… Var tar jag vägen då?

Slutar jag att existera när jag har strötts för vinden (vilket jag förresten verkligen ”hoppas” på; för aldrig att jag tänker ligga i en jord på en spöklik kyrkogård. Jag blir mörkrädd och får cellskräck av blotta tanken).

Eller är det så…att vi upptas av alltet och intet…
Eller något helt annat.

Jag blir snurrig av att tänka på det här. Minns när jag och min killkompis på högstadiet satt och diskuterade Universum…Så mäktigt och lite skrämmande samtidigt.

Det finns inga svar; eller när jag har fått dem

(Ser ni förresten att jag inte skriver något slut, för jag tror inte att det finns något sådant…)

Mvg

…är det som gäller för mig, så här kommer t v å underligheter till:

* Ofta när jag pratat om någon som jag inte har pratat eller tänkt på under många år, så dyker den personen upp i mitt liv eller någon annans jag känner, strax därefter. (Ja, jag kom visserligen på det när jag läste någon annans blogg…men så är det faktiskt). Lite lustigt och konstigt tycker jag.

* Ibland när jag sitter på en stol så kan det kännas som om någon står precis bakom, nästan så att jag ser en skugga röra sig…men ingen är där.

Så.

?

Nu väntar jag…

                       🙂

Jag satt och läste

…lite bakåt i min egen blogg, till bakgrundsljud av svenska nationalsången inför fotbollsmatch på Tv:n.

Och så kom jag på något så smart under läsningen (tyckte jag i alla fall): Att det här är ju mitt liv. Mitt alldeles egna liv och allt det som händer (nåja, mycket av det i alla fall) och som jag känner under tiden som livet pågår.

Och fast jag tycker att det mesta går i samma gamla invanda spår, så sker det ändå rätt mycket, ser jag. Här inne, i mina tankar, händer ju en hel del faktiskt.

Och det kan ju bara vara bra, väl? Att tänka mycket, reflektera, känna – någonstans borde det ju leda.

Kanske.

Mitt liv.

    buddha-eller-sa.jpg

Idag

…hände något riktigt kusligt i mitt klassrum som jag bara måste skriva ner innan jag går och lägger mig.

Ojoj. Vi hade inga elever inne i skolan eftersom det var en särskild dag och vi skulle mötas ute på skolgården på eftermiddagen. Men jag och några kolleger var där lite innan för att jobba lite och jag satt vid datorn i mitt klassrum en stund och hade lagt väskan på golvet bredvid. Bakom mig finns en hurts med några lådor och pärmar och tidskriftssamlare på. Den hurtsen är rätt tung. Väskan som låg där bakom min stol, men framför hurtsen har axelremmar (handtag att hänga på axeln alltså, vad de nu kallas…).

Efter ett tag gick jag in till en kollega och hade låst dörren till klassrummet. Vi jobbade en stund, men sen gick jag in till mig igen.

Och då ser jag min väska. Att axelbandsremmen (ah, så heter det ju!) ligger runt om ena benet på den tunga hurtsen. Man måste alltså lyfta upp hurtsen för att kunna stoppa benet mitt i…med axelbandsremmen runt om. Förstår ni? Jag tyckte det var så konstigt, ingen annan än vi var i korridoren OCH jag hade dessutom dörren till klassrummet låst, men jag ruskade lite på huvudet för mig själv och glömde nästan bort det.

Efter ett tag gick jag ut igen, stängde dörren och var borta en längre stund. När jag kom in och skulle hämta min väska, så var det likadant igen! Och jag skrattar när jag skriver det här, men såvida det inte är jag som är tokig och själv har lyft upp hurtsen för att stoppa axelbandsremmen runt om…så måste det faktiskt spöka. Jättekonstigt och roligt! Och jag kan inte säga det här till eleverna, absolut inte. Men jag blev så paff andra gången att jag faktiskt ropade på mina kolleger och sa som det var. Vi skrattade gott.

Ville bara skriva ner det här. Men; finns det någon förklaring? Och jag som ska sitta där själv imorgon ett par lektioner och jobba, utan elever, blir nästan lite skraj. Förra veckan hände det ju något mitt under en lektion. Något jag skrev om i ABbloggen tror jag, eller var det här? En elev som spratt till och tyckte att det kom en papperstuss på kinden, trots att vi alla satt och lyssnade och tittade just på den eleven. Utan att det fanns en endaste liten pappersbit i närheten…

Jag som hade lyckats glömma det här lite. Hur ska jag kunna sova nu då? Fast lite roligt är det, jag gillar nog spänning tror jag.

                                    🙂

Så mycket att fundera på

…i ett enda huvud.

Av just många av alla mina gamla favoriter har jag fått höra såna otroligt fascinerande kommentarer, om allt ni upplevt och sett.

Det är lustigt att så många av just er varit med om sånt. Jag undrar hur det kan komma sig egentligen…?På AB vet jag inte att jag har läst om såna upplevelser direkt, så hur kan det komma sig att så många av de jag brukar besöka på bloggen och lärt känna, varit med om sånt här?

Eller är det bara jag som går omkring utan att se, utan övernaturliga upplevelser i bagaget?!

Sånt som finns i mina tankar när jag går till sängs. Hur ska jag kunna sova nu då?  🙂

Fascinerad

…över att en del kan se en aura runt människor och saker.

Eller till och med annat, fick en kommentar av min vän Rosa som överraskade, den fick mig verkligen att sitta med stora ögon framför skärmen…

Hur kommer det sig att jag som vill se en aura inte gör det? OM jag nu vill tro på att man kan se sånt, så vill jag ju se det själv. Med egna ögon. Tro mig, jag har provat. Igår. Men inte en endaste liten aura uppenbarade sig. Trist.

Undrar förresten om jag har levt ett annat liv? Skulle ha varit som fiskarmadam då. Eller som tjuv eller något eftersom jag i perioder hittat plånböcker och annat som folk tappat, för att prövas kanske. Och kanske har det varit meningen, som ett prov, att jag har jobbat så mycket inom yrken där man handskas med pengar: bank, affärer, restaurant, försäkringskassa. Lite konstigt egentligen.

Sen tänkte jag på det där med energi mellan människor. Min förklaring duger inte, det måste vara något annat än att man accepterar varandra förbehållslöst redan från början. Men vad kan det vara då? Att de som har den där personkemin är i samma fas på något vis? Eller vad är det som gör att man känner så…? Sånt kan jag verkligen gå och tänka på.

Har en vän, får jag väl kalla det för, som jag träffar av tillfälligheter (?) en gång vart femte år ungefär. Vi har jobbat tillsammans, men aldrig träffats privat utom med andra inblandade. Fast varje gång vi ses blir båda lika spontant glada och det sprakar verkligen energi omkring oss. Jag tror inte den känslan är inbillning från min sida. Båda är vi fiskar. Undrar vad det beror på – den kemin som är så stark…

Tankar man kan ha när man har gott om tid. Så fint egentligen, med tid. Tid.

Att se sin aura

…är inget jag själv har gjort, men en i min omedelbara närhet har flera gånger sett som ett genomskinligt sken ca en centimeter runt läppar, tänder och huvudet.

Det låter lite konstigt tycker jag, men nu när jag fått så otroligt spännande kommentarer spinner jag nog vidare lite på det här temat med övernaturliga saker.

Själv har jag som sagt var inte upplevt något med spöken eller så. Däremot minns jag en gång när jag vaknade på natten och tittade på mannen bredvid mig i sängen. Där låg ett skelett med urgröpta ögonhålor. Minns att jag stirrade, verkligen spärrade upp ögonen, för jag tänkte att det kanske var för att jag var så yrvaken. Men skelettet låg kvar; min man alltså… Jag kände en ren skräck och kunde inte röra mig i ren fasa. Sen blundade jag hastigt och tittade en gång till – då låg han där, mannen, och sov fridfullt.

Den upplevelsen får mig att dra lite på läpparna, samtidigt som det faktiskt var så. Antagligen var det någon konstig synvilla för att jag var så trött, men jag har tänkt lite på den under årens lopp. Jisses, vad konstigt det var. Någon vettigare förklaring kan jag inte finna än det med tröttheten.

Nåja. Kanske ska jag börja forska lite i spökerier. I alla fall är jag helt klart intresserad av lite mystiska saker har jag märkt.

En sak till: Så väldigt roligt att ni läser…

Insikter kan komma

…lite då och då och ibland kommer många samtidigt.

En sak slog mig imorse när jag läste mitt senaste inlägg här: Jag är verkligen ingen poet, har ingen känsla direkt för att förmedla hur det känns här inuti i någon slags diktform. MEN, jag skriver ändå. Det har blivit mitt sätt att uttrycka mig, när jag inte har någon som lyssnar här bredvid. Och det känns bra. Så ibland får det bli så. Ändå.

Jag är så tacksam.

Tacksam för att jag finns; för allt jag fått uppleva (nåja, det mesta i alla fall), för att jag har det jag har här i livet. För att Du finns. Och Du och Du och många fler.

Så känner jag idag. En upplyftande känsla, som jag ska stanna kvar i hade jag tänkt.

En sak tänkte jag på och det är det här med att en del känner eller ser spöken och annat. Som min mormor som såg himlen öppna sig en gång och hörde änglar…sånt är svårt att tro på. Men för henne var det så en gång under kriget, när hon var ensam med alla nio barnen där uppe i norr, fattigt och kämpigt. Var det bara så att hon mådde så dåligt just då, eller var det en verklig känsla?

Min syster; hon har sett en man, ett spöke, visa sig för henne. En man som hon kunde beskriva och som det visade sig hade bott där innan han dog. Han hade ett rätt säreget utseende, var mycket gammal med vitt långt hår, så det stämde så väl. Hon har också känt av goda eller dåliga stämningar och hört knarrande ljud, sett en dörr stängas m m – det här senare var  i en lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, väl känt för spökerier tror jag?

I alla fall; varför är det så att vissa av oss ser och hör saker? Medan jag verkar finnas på ett helt annat plan, för jag vet inte om jag kan tro på sånt alls. Däremot vet jag att synkronitet – det är något som jag upplever ofta.

Ordet synkronitet lärde jag mig på ABbloggen och det är när man t ex ringer till varandra samtidigt eller kommenterar i bloggen hos varandra samtidigt… Det har hänt mig så ofta, fast jag inte varit inne på hela dagen, att jag läst och sen skrivit en kommentar hos någon som jag sen ser har gjort samma sak hos mig i just samma minut. Konstigt det där. Och rätt fantastiskt på sitt sätt.

Livet är fint, försök att ta vara på dagen.