Vi upplever…

Livet på så många sätt.

Vad vi ser är så otroligt olika.

Och vad vi upplever likaså.

Det tänker jag på idag.

Den allra sista lediga sommardagen.

Annonser

Så om

Vacker bild från zencast.com

..det vore så att det verkligen finns återfödelse och att en ande kan leva i flera liv. Vad vore då meningen i att den skulle lära sig och utvecklas i liv efter liv, för att uppnå – vad? Varför?

Och om det vore för att bli ett med Alltet kanske, lära känna sig själv så pass mycket att inget vore främmande, att man visste allt och kunde utnyttja hela sin kapacitet. Men ändå – varför? Vad skulle det finnas för mening i det?

Och om hela landskapet omgärdas av en slags aura, energi eller vad allt det ljusa nu är som finns omkring allt – vad finns då bortom? Eller tror vi verkligen att vi är de enda; i ett oerhört stort Universum?

Fundersamma tankar, uppe på ett varmt tak, i ett annat land, en sen kväll.

Vågor och drömmar

Det mäktiga flygplanet majestätiskt svischande och gungande fram i det blå

och så snabba fullsatta tåget och bussen i den dallrande hettan

Det spanska karga landskapet i en glimrande kväll

En hämtande bil och alla som villigt låter sina varma kroppar få plats

En god måltid och samvaron i en spansk drömsk natt

Sedan vågor som tornar upp sig i dagen och drar oss i strömmar

så att vi hellre stannar kvar på den sandiga stranden

Utom

två guppande glada och blonda huvuden alldeles för långt ut

så där så att de knappt kan skönjas längre

Odödliga så som unga ofta är!

Säg finns det en mening till att det är så tomt därute?

Oj.

Vi pustar ut när vågor till sist för upp dem till sanden igen.

Spansk Cava som läskar illrande i gommen

Tankar som färdas till dig och dig

Och så känslan av världens enorma litenhet

Där uppe på det spanska taket

under alla hoppfullt gnistrande stjärnor.

Jag kan om jag vill

husfluga

…låta lite vass i orden och kanske var det en irriterande fluga som just då, under tangenternas knattrande, kröp omkring på mitt knä och killade så jag tänkte som jag gjorde?

Eller så var det något helt annat. Det kan man ju aldrig veta. Men nu är det sommar och jag har konstaterat att rödvin förvärrar mina rastlösa ben, så jag spritter och sträcker på dem för jämnan. En del kanske tror att jag försöker se graciös ut eller så, men det är alltså inte fallet… Bara jag som håller på att bli galen av det svidande brusandet och värkandet inne i mina ben. Hu.

Det var så soligt idag så att jag bestämde mig för att åka lite senare till stranden. När jag väl kom fram var solen långt bakom molnen. Så kan det gå.

Och ett stenigt inlägg är på G. Lite militäranknytning också.

See you! 😉

Dags för en bebis

…till sist, för Melanie C, den sista av SpiceGirlsen att få barn och dessutom den av dem som jag, gladeligen och med stort behag, lyssnar på regelbundet.

Att vänta tills det är det man verkligen vill, tror jag är klokt när det gäller så stora beslut och själv minns jag det mammasug som kom när vi var på en långresa runt halva jorden. Mitt under en stormig båtresa, då jag under långa ögonblick trodde att vi tretton som klamrade oss fast vid relingen, skulle försvinna bland vågor som var som höghus, kom den oerhört starka längtan efter barn och den fanns kvar även sedan vi alla välbehållna och lättade klev iland i Mersing. (Gissa förresten, var det ligger?)

Har man dessutom en så skönsjungande mamma som Mel C, så lär man somna gott om kvällarna! Själv skriver jag om det här, dels för att jag verkligen gillar hennes röst som fångar mig så precist varje gång hon spelas på radion och även för att jag älskar bebisar. Så fort jag ser en liten en, så blir jag så längtansfull och önskar att jag varit lite, lite yngre.

Nu är det för sent för fler bebisar för mig och det är en liten sorg i sig; att acceptera att Livet faktiskt går. Framåt. Och att man själv är mitt i det och bara går åt ett enda håll. Tur att jag har haft den fina lyckan att se fyra bebisar växa upp!

 

Lyssna på lite skönsång av Melanie.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Alltid

Titta upp; se på himmelen; så blå den är!

Alla hustaken – så vackra, oerhört ståtliga och där, bakom den prunkande busken, snusar en katt så lugnt och förnöjsamt.

Under alla stadens snabba fotsteg, bor små söta insekter tillsammans.

Minns förresten, den där dagen då vi skrattade åt ingenting, så att tårarna sprutade som fontäner!

Bussarna som kör förbi; så blå de är och så härlig reklam i vackra färger. Ser du?

Jag ser.

Nästa sommar; det brukar jag tänka på, varje dag.

Så härligt vi ska ha! Vart vill du åka? Säg, så gör vi det!

Du och jag, tillsammans.

Som jag längtar.  Jag längtar med allt jag har, precis varje dag.

Innerligt.

Vet du förresten, att Alltid älskar jag dig.

Älskar.

Precis alltid.

Och aldrig ger jag upp; vad det än gäller. 

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En sista natt

Inte en blodtörstig mygga, utan kanske ännu värre än så på stranden i Marbella…

…med ettriga och blodtörstiga myggor som var sugna på lite gott. Någon hade glömt en lampa på, framför ett öppet fönster, så det blev kalas för vissa och själv somnade jag först vid fyra. Nu har vi ett par timmar på oss innan vi ska ringa en taxi och ta oss till flygplatsen; hoppas bara den spanska taxin dyker upp i tid!

Uppe på takterrassen möts jag av en svartmuskig man som ska måla och fixa; han har smidigt klättrat över från en annan takterrass så jag blir lite förvånad, trots att jag igår blev förvarnad under ett synnerligen knackigt samtal med den spanske trädgårdsmästaren Miguel. Vi känner varandra rätt väl vid det här laget, Miguel och jag, så han har förståelse för att min alltmer sällan utnyttjade spanska försämras allteftersom. 

Med stora yviga gester och i ett lugnt tempo berättade han om el pintor (målaren) som skulle komma och att det var un hombre (en man). Kanske hade han på känn att det finns de som ibland försöker sola brunt alla de vita delar som en bikini gömmer? Jag försökte i alla fall att vika ihop några solstolar under målarens sneglanden, för att sätta in i ett förråd där uppe, men eftersom jag klämde tummen och skrapade benet i mitt tekniklösa tänkande, så gav jag upp efter två stolar och lämnade muttrande målaren åt sitt öde. Jag vet verkligen inte varför en del saker ska vara så svåra! Kan det inte bara finnas stolar som man viker ihop så där lätt… Nåja, storasyster kommer ju snart hit, så det gör väl inget att de står ute i det fria, alla stolarna. Det har de ju gjort medan vi har varit här och solat oss. Bra.

Vi har packat och jag hittade min försvunna klocka under yngsta tjejens resväska. Klart jag inte hade sett den då! Då har jag bara tappat bort en sak till, en sten som på sitt sätt känns ovärderlig. Så fin var den och jag tror jag vet när det hände; på en flygplanstoalett hördes nämligen ett ljud som jag inte kunde lokalisera. Nu vet jag vad det var, tror jag, för det var nog min fina sten som ramlade ner till sitt öde. Tänk att sluta på ett flygplans toalettgolv… Eller så fick den följa med en städare hem kanske? Undrar jag. Förresten så tyckte jag att jag hade den i handen i taxin från flygplatsen och hit, men jag var lite trött då så minnet sviktar.  Stenen har nog mött sitt öde. Ja, så måste det vara.

Saker är kanske oersättliga på sitt sätt. Men det viktiga är ju att vi människor har varandra och visar vad vi betyder – för varandra. Det tror jag på och nu ska här sättas lite fart. Med det menar jag att två sjusovande tonåringar ska väckas.

I Sverige är det första jag ska göra att förundras över hur fint det är. Det gör jag alltid när jag kommer hem; gatorna, husen, allt det gröna ute och den ostädade lägenheten – det ser alltid så fint ut när vi har varit borta ett tag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Merkurius styr mina tankar

                   

                 En söt planet i Rymden, men kanske inte Merkurius…?

…på något sätt, har jag förstått av att läsa om astrologi och nu har den tydligen krympt 1,5 km runtom.

Det är ju rätt mycket tycker jag, som också konstaterar att det är tur att vi människor inte krymper så mycket, ens med en liten magbakterie i sig. Undrar om våra tankar blir färre i och med det här krympandet förresten?! Hoppas inte det, eller kanske förresten, för ibland tänker jag så mycket att det där uttrycket om att tänka så det knakar, faktiskt stämmer in rätt bra. Merkurius ligger i Vattumannen i mitt horoskop (eller om det var tvärtom? Inte lätt med begreppen här, inte!) och det ska tydligen innebära att jag i mångt och mycket fungerar som en sådan. Har jag inte märkt alls, jag tycker att jag är så fiskig man kan vara. Bara en massa kännanden hela tiden, alltså.

Nåja, Merkurius krymper för att den svalnar i kärnan. Det skulle jag också vilja göra, mitt i ett svettigt svamlande här i Spanien.

Här är sol och idag väntar treinta y cinco grader. Huvva!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det fläktar från ett öppet fönster

…och det energiska bullret från en motorgräsklippare blandas med fågelsång och bilars brus i bakgrunden.

Två tonårstjejer ligger och snusar i ett rum efter att ha sett på film halva natten. Ung dam leker med Barbiesar helt koncentrerat. Så glad kan man vara över att ha fått tillbaka sin väska som varit ute på vift i världen. Vi andra steg ju av planet i Málaga, medan den lilla resväskan försvann upp i det blå igen. Warszawa tur och retur, innan den avlevererades här av en flitigt åkande man, två dygn senare. Så mycket kan kläder och leksaker saknas att solen lyser lite extra klart när de återfås! Och de enda som någonsin har varit i Polen, i denna familj, är den väskan och allt innehåll.

Två veckor kvar här i Spanien och jag har kommit in i en sävlig lunk, tonårstjejerna likaså. Jargongen framkallar skrattsalvor och magknip och jag känner mig lite yngre på kuppen. Värmen är tryckande och jag njuter, medan andra emellanåt stönar 🙂

Igår och dagen innan gick vi till en affär. Utan bil och med ett slags lämmeltåg som kryper fram och bara går ett par gånger om dagen, blir det långa promenader om man inte orkar vänta. Byxorna sitter redan lösare och lite magbesvär på det så vet man aldrig var det ska sluta…

Vi har det bra och jag är ruskigt lat. LAT. Så härligt!

Kram till dig som läser.