Det jag inte förstår…

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Som upptar mina tankar

Ständigt, ständigt

Snurrar omkring, bygger upp

en oro

Ovisshet.

Finns något värre för oss människor?

Och så det fina omkring 

som värmer så behagligt

Mjukt inlindat i en självklarhet

Men allt det andra…

Ska jag någonsin kunna förstå ?

Idag när jag höll på att ramla

pict0089

 

..i den hala snön, så gjorde jag en sidledes piruett och hamnade återigen på båda fötterna, innan jag direkt därefter höll på att ramla för andra gången. Ännu en gång parerade jag.

Och upptäckte.

När jag hamnade rakt uppåt igen. Att vägen svängde rätt så kraftigt åt andra hållet. Det hade jag inte sett innan, bara anat.

Kanske är snön mindre hal där? Och om jag följer den vägen; halkar jag då? Igen?

 

Läs även andra tankfulla bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett vitt och ensamt flygplan

airplane

Sakta svävande majestätiskt framåt 

Högt där ovan Stadions tinnar

Som stolt sträcker på sig.

Tinnar som strävar upp mot den djupblå himmelen.

Jag själv; cyklande så långsamt i ultrarapid

Otaliga meter där nedanför.

Tittar drömmande upp mot Alltet, högt där ovan.

Känner den starka känslan komma återigen.

Plantera sig inuti som en stor envis tyngd.

Det är alltför länge sedan som jag reste riktigt långt bort…

 

Läs även andra drömmande bloggares åsikter om , , , , , ,

Jag borde helt klart…

…skriva mer om astrologi, för det är det som drar flest läsare.

Fast å andra sidan är det ju inte för besökssiffrornas skull jag skriver (även om det är så roligt att få några läsare, förstås), utan för att jag har något underliggande b e h o v av att skriva av mig ibland.

Jag hittade ett gammalt rit- och skrivhäfte igår. Det är ifrån den tiden när jag hette något annat i efternamn och gick i 3E, i en skola ute i Haninge (Vallaskolan) och redan då…så skrev jag och ritade dessutom mycket och ofta. Konstigt, jag som fick tvåa i teckning sista terminen i nian (nej, jag har fortfarande inte förlåtit min fröken Lena för det – för kanske berodde mitt störande fnissande under lektionerna på något? Kunde du inte ha tagit reda på orsaken istället för att sänka mig så?!)

Det här rit- och skrivhäftet kallas i alla fall för Hobbybok och börjar med ”Jag är intresserad av” på en sida följt av olika sidor med: Musik (med noter i olika vackra färger runt om), Ma (här finns olika tal att räkna ut), Sv  (omgivet av en hel massa ord skrivna i olika färger) och sist står Rita, följt av en hel massa sidor med vackra flickor och deras olika kläder, husen och rummen som de bor i och deras olika saker. I slutet av boken har jag skrivit om olika företeelser som t ex Naturen, Gymnastiken, Skolan och Dikter. Det följs sedan av olika bokrecensioner (som t ex av Kulla-Gulla, min absoluta favoritbok på den tiden)… Och allt det här gjorde jag på min fritid!

När jag bläddrar i Hobbyboken känner jag igen sånt jag har glömt och undrar Är det här jag? V a r det här jag?

För fast så mycket händer i ett liv, så är du ändå samma lilla människa inuti – fast påfylld av erfarenheter, kunskaper och mognad (förhoppningsvis!). Och jag får helt klart ta och hitta på olika sysselsättningar när jag är ensam nu, för jag har märkt att det blir mer ofta så, när de stora är ute och maken jobbar. Alltid har jag haft en ganska så stor ensamhetskänsla och egentligen gillar jag ju att vara själv, speciellt när jag kan välja tidpunkten för ensamheten. Men jag märker att jag blir lite nedstämd nu, när alla går ut, vår yngsta har somnat och jag liksom blir…över. Det tar ett tag innan jag kommer på vad jag ska göra av min ensamhet och lite rastlöshet kommer över mig; jag får svårt att koppla av och går från det ena till det andra tills jag oftast hamnar framför datorn…

Säkert en vanlig känsla, väl?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ibland blir man så väldigt besviken

                   Livet går runt, runt, som ett hjul (kanske på en spinnrock?) och till sist kanske man lär sig något vettigt av det?

 

…och det finns ingenting som kan sopa bort den känslan, även om den kanske mattas efter ett tag.

Sånt som händer visar också hur det är; hur världen är och allt det som finns omkring dig. Inuti växer en stor ledsnad medan insikten planteras i ditt inre och saker och ting blir aldrig som förut.

För besvikelsen sitter som ett minne för evigt – som en vass spets, där i ditt inre.

Tråkigt; men en del av Livet. Och du lär dig av allt som händer; kanske någon gång att du blir klok på kuppen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag tror

                        

…inte på någonting alls. Men när jag ser dig hoppa, så är du det vackraste och mest livfulla jag någonsin har sett och det sprids en värme av kärlek och lycka inom mig. Jag önskar att jag kunde skydda dig, emot allt man möter i Livet. Men jag vet att det inte går; att alla måste vi möta precis allt som kommer i vår väg och på något sätt ska vi tackla det också. Förstå. Ta till oss. Värdera och gå vidare längs den där förb….. vägen som kallas Livet.

Det är så mycket som finns. Överallt. Händer saker hela tiden. Och här sitter jag. Jag. Och tror på ingenting.

Älskar dig så


When you try your best
but you don’t succeed
When you get what you want
but not what you need
When you feel so tired
but you can’t sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming
down your face
When you lose something
you cannot replace
When you love someone
but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you’re too in love to let it go
But if you never try you’ll never know
Just what you’re worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream down your face
When you lose something
you cannot replace
Tears stream down your face
And I

Tears stream down your face
I promise you I will learn
from my mistakes
Tears stream down your face
And I

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.  

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Stort

Alldeles mörkt och så enormt väldigt ensamt.

Inga tankar kan leda rätt, berätta vad som händer.

Vad som är meningen. Vad som ska läras.

Och så alla frågor; vem kan svara på dem och när?

Så önskas så innerligt att det fanns en klok och mäktig kraft,

någonstans,

som hittar rätt alldeles nu.

Så bes ödmjukt att allt blir bra igen.

Så längtas och gråts och undras vilset vart det goda tog vägen?

Tomt. Alldeles öde.

Livet; mitt bland alla ord.

Jag funderar på vad jag ska skriva om

          anm035e59b15bb06e6f.gif 

…och så slår mig tanken att när jag läste hos Rosa så skrev hon om det här med sökord och bl a sex.

Det är ju inte riktigt min sak att skriva om; men jag skulle ju kunna göra ett fredagsexperiment för att se om det blir stor skillnad på besökarantalet. På skoj, för jag känner mig lite uttråkad måste jag säga. Alldeles ensam dessutom, trots de som är hemma och har skoj med kompisar på rummet. Väldigt trevligt verkar de ha, nästan så att jag skulle knacka på och fråga om jag får vara med? Nej, det är nog ingen idé…

Nähä. Men om jag nämner kyssar, pussar, sex igen och… Nej. Det här var inget för mig. Dessutom bryr jag mig inte om antal som läser; jag är så glad för er trogna som tittar hit regelbundet! Nästan som en egen liten värld har det blivit här på wordpress. Trevligt ju:)

Ha det så bra ikväll. Nu ska jag läsa bloggar och rapporterar senare hur det gick med experimentet.

Vad gör man inte för att förgylla en tråkig kväll?

Lite var det jag undrade

sommar-2006-sandskulptur.jpg 

Och Tiden gick

Men inga svar kom, trots min ständiga undran

Natt och Dag, kväll och morgon

Så fanns frågorna där; ständigt pockande

Till sist kastade jag ur mig frågan

Och svaret kom snabbare än jag anat

ens i min vildaste fantasi

Att hur det än var; vad vi än tyckte

Så var det inte menat

Vi var inte menade

För varandra

Att runda stolpar

madonnan3.jpg madonnan2.jpg

…och äta godis, dra en cykel som krånglar och gärna vill välta lite grann. Gå genom en stad som är snökall och kulen; känna alla gator och veta att här har jag gått och kommer att gå igen.

En enda människa. Alla är vi verkligen så mycket – samtidigt och på olika vis. Och en stad är så stor och innehåller så många av oss. En mångfald i en Stor stad – Storstad.

Jag känner mig så ensam, just nu. Men den känslan går över alldeles strax; förstås. Övertas troligen, som alltid, av en visshet som ger styrka och trygghet i att Livet är det allra finaste vi får och att vi är så många här på jorden som tänker på varandra; som bryr oss om. Alla känner vi oss nog ensamma emellanåt, tror jag. Inte bara jag som bor i en storstad och känner mig  så bland alla människor, alltså. Men ändå…

Här bor jag. Bara jag. Jag.