Jag inser

…när jag ligger där och guppar i det ovanligt rörliga havet att jag troligen är väldigt okunnig som ganska sent påkommet plötsligt har blivit så intresserad av olika oförklarliga fenomen. Faktum är att det har med den här bloggen att göra… För när jag började skriva här så fick jag kommentarer och berättelser om hur andra hade upplevt och kunde se olika saker. Sånt hade jag aldrig hört förut!

Jag ställde i alla fall en personlig fråga idag och drog sedan ett tarotkort. Upp kom Prinsessa i bägare – jag undrar vad det betyder? Så mycket vet jag som att det har med känsla, vänskap och psykisk kraft att göra, men att tolka svaret på min fråga – det är svårt!

Fil:Cayce 1910.jpg

Edgar Cayce läser jag om idag och så tänker jag på hur det skulle vara om man under meditation plötsligt skulle bli en kanal för en ande. Vet inte om jag tror på det riktigt, men samtidigt – hur kan man luras om sånt?! Det torde vara tämligen omöjligt…

Edgar Cayce (som f ö var Fisk liksom jag)… Jag undrar hur det var att vara han? Fast egentligen har jag fullt upp med att vara mig själv, att lära känna mig själv och det som finns i mitt inre. Att förstå hur allting hänger ihop.

Svårt och kanske omöjligt.

Läs även andra nyfikna bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

Ett möte

tarot2 

                  

…kan vara ett alldeles vanligt sådant, alldagligt, varmt och trevligt. Så som möten med vänliga själar ofta är. Men så ibland kommer ett sällsynt berörande möte, så där så att du skakas om lite i ditt inre och tankarna på det finns förstås kvar där efteråt. Följer dig; dyker upp lite då och då, glimmar till…

Så kan alltså möten också vara och det känns riktigt bra, tycker jag. För känner, det gör jag ju ofta och att sedan få Tarotkort lagda och därefter tolkade, är en helt ny erfarenhet men en starkt berörande sådan, helt klart. Jag rös under den s k readingen och kände mig lätt gråtfärdig emellanåt, för allt hon sade var rätt; så jag och där jag befinner mig just nu. Helt otroligt att det kunde stämma så, att en kvinna som inte känner mig mer än lite flyktigt visar sig kunna ana så mycket om saker som rör mig, genom att lägga ut några kort…

Jag fick också en egen sådan kortlek av den här fantastiska kvinnan med jättefina kort och nu har jag beställt en bok som jag tänkte förkovra mig i. Så tagen blev jag av det här ”tarotandet” att det känns som något jag verkligen vill ta reda på mer om och som jag kommer att försöka använda på mig själv.

Ja… och så var det nog ett litet spöke i farten igen, i närheten av mig. Vet inte varför det händer små, oförklarliga saker i min närhet ibland, men någon mening finns det nog med det också? Antar jag 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det finns något därute…

…eller därinne; vare sig vi vågar tro på det eller ej; det är min fasta övertygelse. Och för några år sen skulle jag inte ha trott på den här historien om spöklika händelser på en herrgård, men nu förstår jag att det är på riktigt. Sant, alldeles sant…

Runt omkring oss tror jag att det vimlar av andar och andra väsen, bara det att de allra flesta av oss har stängt av förmågan att se dem. Trots att de med jämna mellanrum ger oss små tecken – som vi kanske väljer att rynka på näsan, se oförstående ut och sen rycka på axlarna åt.

Så tror jag att det är och det gör jag efter flera kusliga berättelser som min syster har gett mig; sånt hon har varit med om. Det tog henne lång tid att våga yppa små händelser för mig; som att en tallrik hade flyttats, dörrar som stängdes och steg som hördes på Hornsgatan – utan att någon annan var där. Ett par stövlar flyttades nattetid ut på en gårdsplan mitt i ett ösregn högt uppe i Norrland, när hon var där men det mest tydliga beviset på att hon har en förmåga att se och känna av lite mer än de flesta, var den man som visade sig för henne när hon var i Spanien. Läs här om du vill.

Själv har jag nog också varit med om något som är lite utöver det vanliga. Det har jag skrivit om här. Hu!

Själv har jag alltid varit ”mörkrädd”, ända tills för ett par år sen då jag kände mig helt oförklarligt trygg. Trygg. Jättetrygg. Var jag än var och så är det än idag. Jag, som aldrig har vågat sova ensam i ett hus, kan helt plötsligt sova mitt ute i en stuga i en enslig skog, med bara yngsta dottern som sällskap. Utan telefon eller bil. Det ni! Fast jag talar inte om var…man vet ju aldrig med Internet…🙂

I alla fall så tror jag att den plötsliga tryggheten beror på att jag har en…fnissa inte nu!…glad och snäll ande som vakar över just mig. Det känns rätt bra att tro så och det bästa av allt är ju att jag känner mig trygg, var jag än är. Dessutom är det rätt spännande…

Överallt runt omkring oss finns de; andarna. Så tror jag. Och jag tror att de är snälla, fast kanske lite trötta och ensamma ibland.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Har du förresten sett min andra blogg? Läs gärna här.