Det får bli ett hastigt inlägg

…för jag är så trött och ska upp vid åtta imorgon för att åka hem till kära gamla Sverige igen. I tre och en halv vecka har vi varit här i Spanien och lite bruna om bena är vi allt! Speciellt jag som har traskat längs stränderna i ur och skur…alltså i ebb och flod. 🙂

De där tårna som fick sådana skavsår och blev svullna och dana – de mår rätt bra nu. Fast den ena är fortfarande lite svullen och röd med världens hårdaste bulle under sig. Stackars tåsing!

Och varför det hastiga skriveriet, trots min trötthet? Jo, jag är tvungen att skriva ner, innan jag själv glömmer, om ett kort ögonblick som betydde mycket för mig:

Igår när jag traskade i ilfart längs stranden (för att hinna förbi några små klippor innan högvattnet steg för mycket – vilket jag tyvärr inte gjorde och jag höll på att slå mig halvt fördärvad ett par gånger, på de hala klippstenarna!) så var det ju som vanligt trångt vid vattenbrynet. Och på min väg mötte jag en hel del badklädda turister och spanjorer i en härlig blandning.

Plötsligt gick jag i alla fall rakt emot en ung man, jag minns inte ens hur han såg ut så noga. Vi tog båda ett steg åt samma håll, sen åt andra hållet samtidigt och så tillbaka igen. Det var nog lite som om vi dansade samstämmigt där vid vattenbrynet. Så fick vi i alla fall en sekundsnabb ögonkontakt, då jag omedelbart fick en jättestark känsla av Deja vu som slog ner i mig som en kristallblixt: Vi kände varandra så oerhört väl! Det bara visste jag då i det ögonblicket. Allt det här tog faktiskt bara ett par korta sekunder och vi passerade varandra med varsitt spontant leende. 

Jag själv gick vidare samtidigt som hela jag fylldes av en otrolig Lycka som strömmade genom hela kroppen, så där så att jag blev alldeles tårögd och uppfylld. Samtidigt kände jag att jag skulle inte vända mig om och titta efter honom – för det var inte meningen att jag skulle göra det helt enkelt! Men jag vet att vi har känt varandra, någongång, någonstans – även om det för dig som läser kanske låter lite knasigt och inbillat.

Troligen har den unge mannen varit min son eller bror i ett annat liv; så känns det i alla fall när jag tänker tillbaka på den här händelsen som kanske verkar obetydlig för många, men som var otroligt STOR för mig.

Och jag undrar så när vi ses nästa gång?

Annonser

8 comments on “Det får bli ett hastigt inlägg

  1. Far out!

    Jag hade faktiskt en liknande upplevelse med en liten kille på en 2-3 bast eller nåt i Visby för inte så länge sedan!

    Jag och en kompis kom gående upp emot stan nerifrån Almedalsbiblioteket, när jag mötte den lille på trottoaren med sin far (antar jag).

    Grabben sprack upp i ett stort, välkomnande leende och såg jättelycklig ut.

    Jag log naturligtvis kärleksfullt tillbaka, men fortsatte gå upp mot stan.

    Det skar i hjärtat på mig när jag såg besvikelse och misstrogen förvåning i barnets ögon, då jag inte stannade och kom fram till honom. 😦

    Han stod länge som fastvuxen i marken och tittade efter mig, medan hans oförstående far otåligt manade på honom.

    Samtidigt som mötet i sig var en dj-t häftig upplevelse, blir jag fortfarande nästan gråtfärdig när jag tänker på det och jag undrar om jag inte trots allt skulle gått fram och bekantat mig närmare med honom.

    Det som avhöll mig var att jag förväntade mig en negativ reaktion från hans pappa, men man vet ju inte egentligen hur han skulle ta det…

    *suck*

    • En så stark upplevelse, kan man ana när man läser din beskrivning av upplevelsen! Kanske är det så att små barn kommer ihåg mer från förr än när man blir äldre? Intressant!

      Hoppas ni möts igen och spännande att se vad som händer då – om det blir ett så speciellt möte igen!

  2. Detta är en helt fantastisk upplevelse och känsla när man möter någon som man ”känner igen” sedan tidigare liv. Man känner ”samhörigheten” och man ser så tydligt att den andra personen känner samma sak.

    Jag är helt säker på att vi – liv efter liv återförenas med de kära vi levde tillsammans med i tidigare liv. Vi själva har glömt – men de sk. cellminnen vi har gör sig påminda med ”minnesglimtar” och känslor av de liv vi levt förut och de personer vi mött.

    Svårt att förstå för somliga, men flertalet av oss kan nog ”skriva under på” att de upplevt liknande möten i livet, där återförenande ständigt sker…

    Välkommen hem! Och stor kram! / Rozie

    • Jag tror helt klart på cellminnen! Och meningen i synkronicerade händelser… Det gäller bara att se sambanden! (Inte lätt, dock…)

      Kram och tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s