Jag kände

…lite hastigt idag att vad skönt det skulle vara att ha en helt anonym blogg.

Rätt anonym är jag ju för de allra flesta, men inte för precis alla. Jag tror att det finns de som känner mig som läser mina bloggar utan att någonsin kommentera eller ge ett litet tecken. Det tycker jag är tråkigt. Så.

Visserligen innehåller jag nog sånt som de allra flesta har inom sig, men ändå. Bara känslan…

Ja, ni vet känslor. De är ju en rätt så stor del av mig och av många andra. Jag kan inte leva utan känslor; så är det.

Just nu, lever jag…gör jag. Men inte mer.

Annonser

7 comments on “Jag kände

  1. Du – jag håller med. Och tänk… jag tänkte precis på dig… så här tänkte jag… jag ska lägga in ett nytt blogginlägg…sedan ska jag till Madonnan och läsa…och avtrycka. Jag tycker det är spännande att ”se” sina läsare… men många vill gärna vara anonyma… det är inte alltid lätt att skriva… så kan det vara. Anne-Marie

  2. Tidigare så hade jag behov av att vara anonym i perioder. Men nu känner jag inte så. Jag väljer istället att köra med lösenord på de poster som jag bara vill dela med de som jag känner.

    Jag känner mer och mer att jag vill kunna stå för den jag är. På fler och fler plan….

    Ha det fint du också…!

  3. Ju mer anonym ju friare kan man också vara i tanken, men söker man ett visst stöd och en viss bekräftelse på sina tankar måste man nog öppna sig något för omvärlden, det är en svår balansgång mellan sitt inre och världen utanför, att leva utan att visa för mycket av det inre, och samtidigt fungera utan att stänga in sig.

  4. Tack för era kommentarer.

    Du, Anne-Marie, som t o m dyker upp på jobbet, i en annan form 🙂 Så roligt, då log jag, när du låg där i mitt skåp *S*

    Sam: Jodå, men inte just i den känslan när jag skrev – hastigt övergående för mig. Har det med fiskar att göra, eller är det bara jag som är så…? *S*

    Jerry: En bra inställning tycker jag. Och jag är nog lite mer så för var dag tror jag. Lite iaf 🙂 Ha det bra.

    Neny: Ja, en balansgång är det nog…som så mkt. Kram:)

    Märtagreta: Kan man undra. Och vi tänker lite lika ibland tror jag, kan det vara så? Kram:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s