Han kom till klassen i tvåan

…och tog snabbt sin plats genom att vara så tuff som han var.

Ingen vågade säga emot för trots att han var minst av alla i klassen tog han för sig med både vassa nävar och arga, elaka ord. Genom åren blev han lite lugnare till sättet, men ofta fanns där något i hans ögon som ändå avskräckte alla från att säga emot eller bråka om något.

I tonåren var det han som oftast drack mest av alla på festerna, blev fullast och lät högst. Han såg verkligen bra ut med sitt långa, bruna hår och hade en mamma som arbetade i skolan och var mycket populär hos eleverna. Hon var så vacker och välvårdad med ett stort, uppsatt hår där varje hårstrå låg perfekt på plats. Men ofta kom han försent, ofta såg han trött och blek ut och ibland kom han inte alls. Och betygen blev därefter, trots att han egentligen inte hade svårt för sig.

Jag minns att jag tyckte han var snäll ändå, bakom den där ytan. För när inga andra var i närheten så pratade vi en hel del. Om vad minns jag inte, säkert var det inget viktigt. Men ändå; vi pratade i alla fall. En gång lånade jag ut en tjock, stickad favorittröja. Den frågade jag sen efter flera gånger, men han sade att den hade försvunnit och skrattade samtidigt. Det var omöjligt att bli arg trots att jag inte fick tillbaka tröjan som min mamma haft som ung, men jag har tänkt på den genom åren. Och varje gång har jag också tänkt på honom och undrat varför det blev som det blev.

Efter skolavslutningen i nian sågs vi några gånger, sen försvann han ut ur mitt och många andras liv. Jag fick senare höra att han blev alkoholist men hade ett jobb som han skötte något så när.

Och jag har också fått veta att de gångerna han inte kom i tid till skolan hade han tillbringat nätterna på ett pendeltåg. Jag rös av obehag när jag fick veta att det var så det hade varit: utslängd i kylan, i natten av sin egen förälder. Hon hade druckit varje dag, blivit kraftigt berusad och argsint och ingen anade något, för i skolan där hon jobbade var hon ju den perfekta, den vackra och snälla.

Men den barndom han, min klasskamrat skulle haft, den fick han alltså aldrig. För ofta fick han inte ens vara hemma när hon druckit och vad mer han fick vara med om – det vet nog bara han.

Tänk; han tillbringade alltså ofta nätterna på ett pendeltåg, mitt i veckorna och han var bara ett barn som skulle ha fått sova ostört i sin säng för att orka gå till skolan. Han borde ju ha fått trygghet, så oerhört viktigt för alla barn för att få en bra grund här i världen.

Trygghet.

Annonser
av madonnan Postat i Skola

11 comments on “Han kom till klassen i tvåan

  1. Så bra och fint du skriver. Det här gjorde så ont i mig att jag började gråta. Stackars stackars barn, jag mår illa när jag försöker sätta mig in i hur han måste lidit. Han fick inga förutsättningar att ens börja livet.
    Ang. mamman, jag ryser när en människa har två så totalt olika personligheter som dessutom visar sig varje dag, inte i perioder. Jag skulle inte vilja tillbringa en dag med henne, det låter hårt men sånt skrämmer mig. Överkontrollerat utåt och totalt hämningslös på hemmaplan.

    Hur illa det än känns att läsa det här så skriver du otroligt bra.

    Kramar

  2. Ja, så lite vi vet egentligen. Försöker säga det till mina söner, när det talar om att någon inte beter sig schysst, ”kanske finns det en anledning”.
    Du skriver verkligen bra. Kram på dig.

  3. Tyvärr finns det elever som din kompis idag också. Elever som tvingas ut mitt i natten för att leta efter en försvunnen, onykter förälder. Elever som sover i källarförråd för att slippa ifrån föräldarns fylleslag några trappor upp i lägenheten. Elever som tvättar, lagar mat, tar hand om småsyskon… medan föräldrarna sover ruset av sig.

    När jag var liten hade jag en liten vingklippt tjejkompis i min klass. Jag var med henne hem några gånger – och har nog aldrig sett ett så smutsigt och rörigt hem. Eller…. det var inget ”hem” – det var en kvart.

    Hennes mamman låg alltid utslagen när vi kom…. och hon la tidningar över spyorna så jag inte skulle se dem….

    Som 8-9 åring så förstod jag ingenting. Föräldrar skulle ju vara vakna, ställa fram mellis, följa med till scouterna…. Det tog flera år innan jag förstod varför hon alltid hade så smutsiga, små kläder och var så rufsig i håret…

    … men… hon fick vara Lucia i skolan i 3:an och jag vet att jag tyckte det var väldigt, väldigt rättvist. 🙂

    Jag undrar om hon kommer ihåg det?

  4. Hej Madonnan!

    En gripande berättelse som Du gör så levande eftersom Du var nära. Tyvärr är liknande öden inte ovanliga idag och många tragedier utspelar sig kanske i vår närhet bakom lyckta dörrar.

    Föräldrarnas egen otrygghet ärver ofta barnen och man kan hoppas att dessa får stöd och hittar sin egen styrka för att kunna gå vidare i livet.

    En stark berättelse!

  5. Alla har vi upplevt de där kompisarna som är så där vanartiga att vi som små var lite rädda för dem. Allt som låg bakom förstod vi när vi själva var vuxna, i bästa fall.
    I mitt gäng blev två överkörda, en mördad, några söp ihjäl sig och någon sniffade och dog. Sen sjukdomarna som har tagit flera av oss en del för gott..ja nog finns det öden och sorger i allas våra liv.
    Men väldigt fint berättat av dig.

  6. Tack för era kommentarer.

    Miss T: Oj, inte meningen, men ibland är det lätt hänt. Tack för fina ord, jag kan fortfarande se henne framför mig. Det var bara ett litet tag sen jag fick veta hur han hade det. Tänk i alla år har jag inte fattat, nu klarnade så mkt… En fin kille var det. Kram

    Märtagreta: Nog bra att tala om sånt med sina barn. Tack för dina ord 🙂

    Mamman: Så fint att hon blev Lucia…men vilken uppväxt. Usch, ja. Jag har inte läst den boken, hur ska jag hinna det när jag sitter vid datorn? *L* Ska ha den i bakhuvudet, säkert intressant.

    znogge: Jag har förstått att du jobbar i skola? Eller? 🙂

    photoimagine: Ja, det är hemskt faktiskt. Ingen tillit där inte…

    Livsglimtar: Känner igen det själv lite från den förort jag växte upp i, några som gick åt, en nära vän till mig som började med droger utan att jag förstod först… Usch.

    Kram till er alla 🙂

  7. Kanske var din tröja något som som han verkligen behövde. Det finns så många bara. Jag mötte dem på min mottagning i skolan!
    Kram

  8. Många, många sådana barn har jag träffat. Jag tror vi ska se dem på ett annat sätt i skolan. De jag träffat är inga monster, de är strateger i ett liv som inte liknar vårt. Med vilken rätt dömer vi då ut dem?
    Anne-Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s