Mammalängtan

Minns när jag och blivande maken var ute i världen i drygt sju månader. Resorna var många och långa eftersom vi ville hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Under den sista tiden  var vi i natursköna Malaysia. Vi åkte efter några dagar från en hamn ut till en liten paradisö full av gröna palmer. Där fanns några få mycket enkla bungalows och en enkel restaurant.

Vi tillbringade i alla fall många, härliga dagar på paradisön, Tioman Island, med att bada, sola, snorkla, älska och läsa böcker och vi njöt verkligen av varenda minut. Nätterna var långa och när det började mörkna fanns bara några få ljuslyktor som lyste upp i dunklet, för inga bilar eller lampor hade ännu hittat ut hit.

Så, efter en tid, var det dags för oss att återvända till fastlandet för att ta oss till Singapore. Den morgon som vi skulle bege oss av var luften lite kallare än vanligt och molnen tornade upp sig i stora, mörka stråk ute på havet.

Vi gick genom djungeln till den lilla fiskebåten som skulle ta oss med till fastlandet. En ung pojke skötte allt och tog lite betalt av de som ville följa med. Vi vadade ut i det vågiga vattnet en bit, med vår packning på ryggen och klättrade upp i den rangliga båten. Efter oss kom tio andra s k backpackers av olika nationaliteter. På stranden stod en kvinna från restauranten och sade oroligt till oss att det nog skulle bli ett oväder, hon ville att vi skulle stanna kvar en dag till. Men vi själva ville vidare, vår halva jordenruntresa gick ju mot sitt slut och vi skulle hinna med att se Singapore också.

Båtresan skulle ta ca en timme. Vi var tretton stycken ombord, fast det var en så pass liten och ranglig båt. Flytvästar visste den unge skepparen nog inte ens vad det var.

Redan efter en liten stund mörknade himlen alltmer och blåsten tilltog. Vågorna tornade upp sig som väldiga berg framför båten som krängde häftigt fram och tillbaka. Jag började må illa och var inte den enda kan jag lugnt påstå. Plötsligt stannade motorn och den unge pojken som körde båten klättrade, med ett oroligt ansiktsuttryck, ner i ett litet utrymme under golvet för att söka efter felet.

Vid det här laget var vågorna stora som hus och båten kastades okontrollerat fram och tillbaka. Vattnet sköljde in i båten över alla oss som krampaktigt höll oss fast för att inte spolas överbord. Inga andra båtar syntes och jag fick en oerhört stark känsla av visshet – att det här kanske var slutet. Vi skulle nog inte komma hem mer.

Samtidigt kände jag att jag bara måste få återse min familj, mina bästa vänner och Sverige. Det fick inte sluta så här. Tankarna for omkring som i ett virrvarr inne i huvudet. Jag såg hela min familj och mina vänner där hemma  framför mig och kände vreden, ursinnet, oron, besvikelsen och vanmakten. Min blivande man satt kritvit i ansiktet och försökte lugna mig och övertyga mig om att det skulle gå bra, men jag trodde honom inte. Vi skulle få vara kvar där ute i det mörka, stormande havet för alltid. Men jag lovade mig själv att OM vi skulle överleva ville jag bli mamma så fort det bara gick. Jag kände så starkt att det var det som var meningen med livet och att jag nu kanske skulle missa den chansen.

Efter ca tre timmar ute till havs lyckades den unge skepparen till sist laga felet i motorn. Under tiden hade de flesta ombord hjälpt till att ösa ur vatten från båten. Men vi forcerade nu vågorna och båten tog sig på något underligt sätt framåt!

Plötsligt lugnade havet ner sig, det tog kanske bara en kvart innan det nästan var helt stilla. Vi tuffade efter nära fyra timmars resa in i Mersing, hamnstaden, och satte oss vid ett litet fik med varsin Cocacola och bara kände en STOR, STOR tacksamhet till livet.

Tolv månader senare blev vi lyckliga föräldrar första gången.

                                               🙂

Annonser
av madonnan Postat i Okategoriserade

7 comments on “Mammalängtan

  1. Å vilken hemsk upplevelse.
    Man ska inte vara avundsjuk men det blev jag nu eftersom du har gjort så underbara resor.
    En tågluff i ungdomens dagar blev det men det är allt. Har dock fina minnen från den, upplevde trevliga ställen och stunder. Önskar så att jag kunde resa nu, jag skulle behöva det men att skramla ihop till ett klädesplagg är vad pengarna räcker till. Tur det. 🙂

    Kramar 🙂

  2. Hugaligen vilken båtresa. Verkligen tur att det gick bra till slut. Titeln mamma är nog den vackraste titeln som finns och strax därpå i hasorna så kommer naturligtvis titeln mormor!!!!
    Kramizzzz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s