Jag har

 

Jag behöver lite fägring efter allt pulande

…tillbringat minst ett par timmar med att försöka förstå hur man gör för att få in små annonser i högerspalten här på bloggsidan. Efter konstens alla regler har jag klistrat in en kod under ”widgets” och jag har fått god hjälp av en kunnig bloggvän, men inget har hjälpt. Suck.

Däremot har jag, tack vare hjälpen, fått en ny, söt knapp längst ner till höger. Den kan man klicka på om man vill komma till Google. Tror det ska fungera.

Och det andra…är nog inte meningen. Såvida inget proffs här i krokarna kan berätta hur man gör?

Det hade varit väldigt bra.

Ikväll ska jag förresten träffa två söta bloggvänner och äta asiatiskt, så mysigt.

Att dö av sitt bloggande

…är tydligen en faktor man får ta och räkna med, enligt den här artikeln.

Och det är ju en bieffekt av det här skrivandet som inte är så bra alls, men jag tror att de allra flesta känner sin gräns och gör det för att det är givande. Blondinbella däremot svimmade en gång av sitt bloggande, kanske inte så hälsosamt att sitta framför datorn för mycket alltså!

I mitt fall däremot är det bara så…roligt och härligt att i skrivna ord få ner mitt liv eller andras liv. Eller bara det som finns runt omkring; tankar, intryck, åsikter. Jag märker att jag mår bra av det och älskar kontakten med er som läser. Så är det, helt enkelt. Tänk förresten att få betalt för sitt bloggande; så roligt…

Fast bäst att känna sina begränsningar och inte ersätta verkligheten med Livet framför en dator alltså…

Jag lever; alltså ÄR jag.

Just så.

Min blogg är värdefull!

Jag såg på Sam Zodiac’s blogg att man kunde kolla värdet på sin blogg, så jag provade. Och till min glädje såg jag att min blogg t o m var 4 ggr värdefullare än hans!

Däremot var inte min AB-blogg värd någonting alls, trots att den har fler besökare än den här! Konstigt faktiskt och jag undrar  lite över vad värdet baseras på…

This website is worth
What is your website worth?

Rätt mycket pengar ju.

Jag funderar på vad jag ska skriva om

           

…och så slår mig tanken att när jag läste hos Rosa så skrev hon om det här med sökord och bl a sex.

Det är ju inte riktigt min sak att skriva om; men jag skulle ju kunna göra ett fredagsexperiment för att se om det blir stor skillnad på besökarantalet. På skoj, för jag känner mig lite uttråkad måste jag säga. Alldeles ensam dessutom, trots de som är hemma och har skoj med kompisar på rummet. Väldigt trevligt verkar de ha, nästan så att jag skulle knacka på och fråga om jag får vara med? Nej, det är nog ingen idé…

Nähä. Men om jag nämner kyssar, pussar, sex igen och… Nej. Det här var inget för mig. Dessutom bryr jag mig inte om antal som läser; jag är så glad för er trogna som tittar hit regelbundet! Nästan som en egen liten värld har det blivit här på wordpress. Trevligt ju:)

Ha det så bra ikväll. Nu ska jag läsa bloggar och rapporterar senare hur det gick med experimentet.

Vad gör man inte för att förgylla en tråkig kväll?

Små tankar

…som snurrar omkring, pockar på lite grann och föder nya funderingar.

Som att unna någon något, eller att missunna. Glädja sig eller inte bry sig alls. Trots att du borde stå så nära, borde finnas där i vått och torrt.

Andra tankar också; om sidor hos andra. Så mycket vi människor består av egentligen och så olika vi ser på mycket. Men allra viktigast borde vara att visa de vi håller av hur viktiga de är, genom det vi gör istället för bara i ord.

Tankar om att räcka till, om vad som ska prioriteras och var mitt fokus borde vara. Om att jag själv ska må bra för att finnas där och vara positiv i alla olika lägen.

Tankar. Mitt liv består av sådana. Hela tiden.

Alla Hjärtans Dag 2008

Och en strålande sol utanför köksfönstret. Persiennerna är neddragna och solen får stanna där utanför, men några strålar glimmar envist till mellan springorna.

Hjärta, kärlek, känslor, omtanke - det allra viktigaste och finaste som finns i världen.

Hoppas du får en fin dag fylld av sådant som värmer; idag och precis alla dagar.

Inget har jag att skriva

…förutom att jag känner mig nervös.

Nervös.

En ovan känsla. Intressant. Jag tror att jag ska analysera den lite.

Minsann, jag hittar knappt tangenterna ju…

Jag har

…köpt den omtalade antirynkkrämen No7 och dessutom precis lånat Deepak Chopras bok Bli yngre, lev längre.

Tänk, bara tanken på det här gör att jag känner mig mycket yngre. Fast jag har nog alltid känt mig ung; inuti. Så är det. Jag är i och för sig väldigt skeptisk till allt vad sådana krämer är och heter, även om man läst att just den här verkligen ska ge resultat. Hur ska den kunna göra det? Rynkorna går ju inte att slipa bort precis, i alla fall inte med en kräm. Jag duger som jag är, förstås, men att försöka lite i fåfängans tecken skadar inte…

Boken då? Ja, jag känner mig öppen för det mesta och finns det bara bra argument så kan jag nog ta till mig ett och annat. Annars så är det ju bara givande att läsa en bok. När jag nu ska hinna med det…

Just det, på tal om att hinna kom jag just på att jag nu är ledig till 8 januari. Och jag fick löneförhöjning och fast anställning idag. Det var trevligt tycker jag. Och så fick jag höra att jag är lugn. Varje gång jag hör det, vilket händer rätt så regelbundet, så ler jag lite, för varför ser ingen mitt, i mitt egna tycke, rätt så vilda inre? Varför syns och märks det inte?

Sedan har jag fått ett julkort på en rosa ängel och just det kortet gladde så ovanligt mycket. Gjorde det. Tack söta.

Jobbat har jag gjort och det gick det med. Maken till julförvirrade elever har jag sällan skådat. Tur att det blev tid till film och högläsning, tror det behövs i julstressen.

Ja, ungefär så. Lite har jag nog att göra här hemma, inte mycket har blivit gjort efter att jag var sjuk i ett och ett halvt dygn.

Jag tar lite i taget, det finns ju några som eventuellt kan tänkas vilja hjälpa till.

Eventuellt.

Att vara som man är

…och inse att det bara är att acceptera det.

Jag tycker att jag är rätt normal, även om alla mina tankar är alldeles unika. Precis som dina och dina också är det. Jag minns när jag var ung och kände mig så speciell, eftersom ingen annan kunde ha så många tankar i sitt huvud som jag. Det var ju helt omöjligt…

Det tog lång tid att inse att precis alla har så mycket inom sig. Att det är möjligt. Helt ofattbart än idag; att tänka sig in i det, med tanke på hur många som ryms i mitt blonderade huvud.

Dags förresten att göra något med håret, på tal om det. Men visst är det fantastiskt, en hel värld.

Ett Universum.

Som kryllar av tankar.

Hur får allt plats kan man undra…

Just det, här sitter jag förresten och bara är som jag är. Lite lätt förvirrad, fylld av goda tankar och känslor, lite krasslig men rätt så nöjd ändå.

Är jag.

Som att

…se en vacker blomma långsamt och storögt

öppna sina blad och varsamt sträcka dem mot vinden.

Förundrat se sig omkring,

stadigt hålla kvar blicken.

Och bara ta emot.

Så många år…

Musik.

                                

Färgsprakande singlande löv

…som färdas med vinden.

Till sist når de marken.

Där ligger de tysta

som ett täcke,

som långsamt färgas

brunt och blir alldeles geggigt.

Färgsprakande singlande löv;

de gör hösten glad och ljus.

Plötsligt, mitt i ett liv, så älskar jag hösten; så förunderligt.

Dags att klargöra

…lite om mina skriverier känner jag:

När jag skriver har det oftast sitt ursprung i något självupplevt eller som något som berör någon jag känner eller känner till. Ibland blir det lite luddigt, men ändå är det sådant som finns i mina tankar. Jag tror att det ibland kan vara lite allmängiltigt och jag vill inte lämna ut någon annan. Men det viktiga är att det behöver inte vara mig det gäller; så van är jag med små bekymrade frågor om hur det står till efter att jag har skrivit något.

De som känner mig ser mig nog oftast som en glad människa. Det vill jag bara berätta…eftersom ibland kan man tro att jag är väldigt mörk i mitt inre. Så är inte fallet; tvärtom. Jag ser mig själv som en väldigt lycklig människa, mitt i ett liv som kantas av både det ena och det andra. Och nu känner jag mig väldigt självcentrerad, som bara skriver om mig, men det här är min blogg och jag vill så gärna förklara så att inte någon går omkring och undrar.

Allt är inte min verklighet, men kanske någon annans eller lite av allas.

Ungefär så.

Och jag har fått lite kontakt med människor från olika håll i världen på Facebook, det är så roligt.

Gränslöshet

…är något jag har funderat över ett tag.

Varifrån kommer känslan för vad som finns inom gränserna? Är det bara det vi har fått lära oss av andra, under en uppväxt, eller sitter det i ryggraden kanske…

Om du inte känner av osynliga normer och träder över gränserna, vad har blivit fel? Hur tydlig kan en människa vara och när ska man bli arg, trots att man gillar den person som träder över den där osynliga linjen…

Det här är saker som också får mig att fundera över mitt och andras ansvar, över en otydlighet. Det som får någon annan att träda över din gräns och att inte uppfatta tysta, underförstådda budskap eller signaler.

Att överhuvudtaget inte någonsin träda över gränsen…Kanske är det svårare för en del av oss?

Meddelande

…till er som läser min ABblogg:

Jag kommer tyvärr inte in där så ofta, därför kan jag heller inte skriva så mycket som jag skulle vilja.

Det tråkiga är att jag ser att andra har skrivit texter och varit inne och kommenterat i min blogg. Min fina, rosa blogg…men jag själv kommer inte åt den.

Tur jag har den här.

Nu ska jag äta frukost, efter en helt underbar sömn. Trots att jag var uppe vid sextiden så lyckades jag nämligen somna om ända till 9.14!! Det minns jag inte när det hände sist. Men bara vetskapen om att jag har sovit gör mig lycklig.

Hej hopp.

Jag såg en kvinna jag kände igen

…mycket väl, i en reklam på TV.

Så jag började tänka på när jag själv för ett par år sedan hade anmält mitt intresse för att vara med på sånt.

Jag blev uppringd och fick komma till ett ställe vid Götgatan för att provfilma. Tyvärr hade jag inte uppfattat det som skulle spelas in helt rätt. Men så här var det:

Jag och en man skulle sitta med varsitt champagneglas och se varandra ömt in i ögonen. Vi skulle skåla, luta huvudena på sned och tyst röra på läpparna lite emellanåt, så att det såg ut som om vi pratade kärleksfullt med varandra.

En enkel sak, trodde jag. Men inte.

Mannen jag skulle agera mot jobbade förresten själv med reklam, men jag kände mig rätt så obekväm i hans sällskap. Varför vet jag inte, men jag är mycket för känslor och stämningar helt enkelt. Och det syns på mig när något inte känns bra…Nåja, vi övade att agera ett par gånger framför en filmkamera.

Sen fick jag veta det om badkaret. Badkaret vi skulle sitta i när det sen var ”på riktigt”.

Trots att vi skulle få ha badkläder på oss, under allt det badskum som skulle vara i karet, blev jag alldeles stel av fasa när jag förstod att det var så reklamfilmen skulle spelas in. Jag hade fullt upp att inte visa det.

Jag i ett litet badkar. Tillsammans med en främmande man. Han eller jag skulle naturligtvis nudda varandras ben. Hu.

Nä, aldrig! Alldeles för intimt för mig. En sak om det var någon jag kände mycket väl, men inte så där!

Vi övade i alla fall ett par gånger till. Det kändes som om kameran var en närgången karl nästan och jag förstod att det märktes hur stel och obekväm jag kände mig.

Så det var tryggt att åka hem till maken och barnen sen. Slippa reklamfilm.

Och jag sa som det var när de sedan ringde upp från reklamstället. Att jag inte ville vara med i det där badkaret. Framför en kamera dessutom.

Nästa gång de, trots de tidigare rätt stela omständigheterna, ringde och ville att jag skulle provfilma för en helt annan reklam sa jag också nej.

Ingen reklam här inte… 

Lite kvällmusik

…till söta Isprinsessan.

Fiona Apple.

För att

…det berör så väldigt.

För att det upptar tankarna; ger mig otäcka bilder, känslan av att ingen någonsin kan gå säker.

För att så mycket som är så obeskrivligt fruktansvärt faktiskt händer i världen – hela tiden. Sker runt omkring oss, ibland utan att vi har vetskap om det, utan att någon får veta. Eller så får alla ta del av det oerhörda, skrämmande, sorgliga som förstör så mångas liv; eller bara några få.

För att det finns överallt och för att det ibland kommer så tätt inpå. Därför skriver jag om det jag skriver.

Någon är ute och går.

Jag har fått

…några små förfrågningar om Facebook.

Inte vet jag vad det är och inte är jag intresserad. Tycker det är fullt upp med bloggen. Så registrerade jag mig, i Madonnan, satte in ett foto och har fyra vänner… Men sedan kom jag på en sak – jag tror att precis alla kan se mig! Det vill jag inte, för jag vill nog vara lite halvanonym här.

Det är väl bara jag som registrerar mig i ett bloggnamn dessutom… Vad ska jag där att göra? Blir bara stressad. Dessutom ska jag rätta en massa no-prov och bedöma dem… Hu. Tur jag är ledig imorgon…så jag kan jobba.

Hej och hå. Kram till dig som läser; idag är jag kramig – det måste vara kanelbullsdoften som gör det…

Sånt som sker runt omkring

…som är otäckt, ofattbart och hemskt.

Sånt gör mig starkare; här inuti. Får mig att fokusera på det som är betydelsefullt, i min närhet och även längre bort.

Hela dagen har en isande känsla funnits i magen, en oro och en olust för vad som händer ute i världen. En del saker berör så oerhört och är omöjliga att kasta bort, över axeln. Det här med Burma är en sån sak och det finns i mina tankar, precis hela tiden.

Det får mig att tänka på det fantastiska i att stå på Himmelska fridens torg; den känslan på ett så väldigt stort torg. Och sen den känslan av den fruktansvärda nyheten om det omänskliga mördandet just på det torget, några år senare. Måtte det inte bli så den här gången. Låt det få stanna nu; få en lösning. Låt det goda segra.

Men allt det här oerhörda och hemska får mig också att se mig omkring lite extra, får mig att känna hur väldigt fint det här livet faktiskt kan vara. Får mig att se en vidare mening på ett sätt som inte kan förklaras.

Sånt som är tungt har alltid gett mig en styrka. Inuti. Det är lite konstigt, men på ett sätt bra att se det som man faktiskt har. Det som är gott.

Frihet behövs i världen.