Bara det goda

Är gott.

Det som gör gott.

Ger gott.

Värmer dig och visar dig

Vad godhet är.

Jag har färgat håret

Kanske är det en symbol för något nytt? En omstart i Livet.

Håret är inte så jättemörkt, men ändå inte mitt gamla vanliga solblekta jag.

Kanske är jag en aning ledsen, men att fokusera brukar hjälpa mot det mesta.

Att stänga av.

Det är jag bra på och då kommer ljusglimtarna snart igen.

Sakta, sakta, skymtar de… 

En låt

…som jag gick och nynnade på under mina fräsande promenader längs de spanska stränderna i somras (var det verkligen bara ett par veckor sen; det känns som ett par månader!!). Högt nynnade jag emellanåt; spelar roll, för vem kände mig där? 

De är bra – Kent.

Och nu har jag ju faktiskt skrivit ett inlägg!

Jag har bestämt mig

För att sluta blogga här. Tror jag.

Ser ingen mening med det alls.

Vem är det man skriver för och varför? Jag vet då inte.

Jag förstår ingenting av det alls.

Var finns Meningen?

Livet

Blir vad man gör det till – tänk ett sådant ansvar man har!

Och på vägen lär man sig så mycket, så hälften kunde vara nog.

Alla dessa möten

…som stannar kvar i dina tankar och får dig att undra varför just ni möttes. De är så speciella och jag har i inlägget under skrivit om ett hastigt möte med intensivt stark igenkänning. I måndags, när vi skulle flyga hem från Malága, var en annan minnesvärd stund.

Egentligen var det bara att två människor möttes och pratade glatt, men hade en ovanligt god personkemi – just för att den var där på en gång. Fast ändå var det så mycket mer; något speciellt.

Jag och de mina satt på ett par stolar och väntade i kön vid incheckningen. Bredvid mig satt en ung flicka och vi började mycket spontant att prata om precis allt mellan himmel och jord.

Det visade sig ganska snabbt att vi hade gemensamma beröringspunkter; som  t ex att jag tidigare har jobbat mycket på just den skola där hon går och att vi bor ganska nära varandra och älskar allt som är grönt, båda två. Men det som var så väldigt speciellt och som jag undrar över meningen med, för det kan väl inte bara vara en tillfällighet (?) – det var att hon visade sig ha samma namn som dotterns kompis.

”Ja, vad är det för något med det då?”, kanske du undrar och rycker på axlarna åt Madonnans knasiga iakttagelser…  Och det skulle kanske jag också göra om jag läste det här; men till saken hör att just det namnet är så pass väldigt ovanligt, att ingen av oss någonsin varken har hört eller träffat någon annan som heter så! Ett vackert namn som börjar på Z är det och båda tjejerna och vi andra blev så förvånade över att träffa en namne och över att just vi satt där bredvid varandra.

Vi pratade i alla fall tills vi hade checkat in. Väl på flygplanet sedan, så visade det sig att flickan och hennes familj satt på raden framför (!), så vi fortsatte vår kommunikation lite grann under flygresan också.

På Arlanda hämtade vi bagaget och plötsligt kände jag någon som knackade mig på ryggen. Det var Z-flickan som sade hej då och jag kunde bara inte låta bli att krama henne.

Men alla dessa möten…vad vill de egentligen säga oss?

Det får bli ett hastigt inlägg

…för jag är så trött och ska upp vid åtta imorgon för att åka hem till kära gamla Sverige igen. I tre och en halv vecka har vi varit här i Spanien och lite bruna om bena är vi allt! Speciellt jag som har traskat längs stränderna i ur och skur…alltså i ebb och flod.

De där tårna som fick sådana skavsår och blev svullna och dana – de mår rätt bra nu. Fast den ena är fortfarande lite svullen och röd med världens hårdaste bulle under sig. Stackars tåsing!

Och varför det hastiga skriveriet, trots min trötthet? Jo, jag är tvungen att skriva ner, innan jag själv glömmer, om ett kort ögonblick som betydde mycket för mig:

Igår när jag traskade i ilfart längs stranden (för att hinna förbi några små klippor innan högvattnet steg för mycket – vilket jag tyvärr inte gjorde och jag höll på att slå mig halvt fördärvad ett par gånger, på de hala klippstenarna!) så var det ju som vanligt trångt vid vattenbrynet. Och på min väg mötte jag en hel del badklädda turister och spanjorer i en härlig blandning.

Plötsligt gick jag i alla fall rakt emot en ung man, jag minns inte ens hur han såg ut så noga. Vi tog båda ett steg åt samma håll, sen åt andra hållet samtidigt och så tillbaka igen. Det var nog lite som om vi dansade samstämmigt där vid vattenbrynet. Så fick vi i alla fall en sekundsnabb ögonkontakt, då jag omedelbart fick en jättestark känsla av Deja vu som slog ner i mig som en kristallblixt: Vi kände varandra så oerhört väl! Det bara visste jag då i det ögonblicket. Allt det här tog faktiskt bara ett par korta sekunder och vi passerade varandra med varsitt spontant leende. 

Jag själv gick vidare samtidigt som hela jag fylldes av en otrolig Lycka som strömmade genom hela kroppen, så där så att jag blev alldeles tårögd och uppfylld. Samtidigt kände jag att jag skulle inte vända mig om och titta efter honom – för det var inte meningen att jag skulle göra det helt enkelt! Men jag vet att vi har känt varandra, någongång, någonstans - även om det för dig som läser kanske låter lite knasigt och inbillat.

Troligen har den unge mannen varit min son eller bror i ett annat liv; så känns det i alla fall när jag tänker tillbaka på den här händelsen som kanske verkar obetydlig för många, men som var otroligt STOR för mig.

Och jag undrar så när vi ses nästa gång?

Jag var borta ett tag

 

Härifrån. För att det kändes så rätt och självklart just då.

För att jag var ledsen och tänkte att:

 ”Vad sjutton ska mina tankar finns på pränt här för? Vem blir gladare av det?”

Och så mycket cirkulerar omkring att beslutet kom av sig självt.

Kanske märkte du inte ens att jag inte var här?

Så välbesökt är ju inte den här bloggen, precis.

Men så insåg jag.

Att det är här jag hör hemma.

Bland annat.

Det kan ingen ta ifrån mig!

Och så plötsligt

 

Stannar världen

Och horisonten reser sig ur ett skimrande töcken

Allt blir gnistrande klart

Och hur stora avstånd än är

Kan närhet färdas ljudlöst genom Alltet

Och allt annat bleknar i jämförelse

Coldplay

Två låtar jag lyssnar mycket på här i Spanien

är den här fina med Avril Lavigne, vacker och dramatisk att följa med i när jag i solgasset tar mig fram i flängande fart längs stränderna.

Och så Band of Horses; ännu mer dramatisk men en vacker låt:

All by myself