Vi sprang fort

…bredvid varandra, den unga tjejen och jag. Flämtande frågade hon om jag visste var pendeln var och det visste jag ju, så jag pekade andfått ut riktningen som hon kunde titta i och så sprang jag vidare. Och hon också.

Men trots att hennes klocka bara var fyra minuter över tolv och min som går före ett par minuter var sex över, så hann vi inte med tåget, som skulle gå fem över… Hur kan man förresten besluta att ett tåg i Nynäshamn går samtidigt som den stora båten kommer in? Sen låter man glatt (?) alla resenärer som har busskort och som är för ekonomiska  för att köpa Gotlandslinjens bussbiljett, vänta en hel timme tills nästa tåg går. Urrk!

I alla fall så pustade vi lätt svettiga ut, samtidigt som jag konstaterade att det inte var något större fel på varken hennes eller min egen kondition. Känns ju bra att veta att man kan jogga med ryggsäck full av dator och lite kläder. Finns det tävlingar för sånt, tro? Kanske vore det isåfall något för en medelålders liten kvinna som känner sig ganska ung?

Nåja, det jag ville komma till var att det var så roligt att träffa den här öppenhjärtiga tjejen och vi fann varandra direkt där på tågperrongen. Vi fick bl a ett gott samtal om det mesta i Livet och kom efter ett tag in på ämnet Skola och vissa studier. Då bad jag henne efter ett tag att gissa mitt yrke…

Jag hoppas och tror att veckan utan föräldrar går bra och att det går att sova gott utan att vara mörkrädd (vilket jag själv var i hög grad i just femtonårsåldern). Att Allt ordnar sig pratade vi också mycket om. Freja hade många kloka tankar att dela med sig av och vi slog verkligen hål på Tiden, så det kändes som om tåget kom rätt snart.

Möten är en stor del av Livet och en del av dem lämnar helt klart större spår i minnet. Det här var definitivt ett av dem!