…om det går omkring någon och vet om min blogg utan att säga något? Och vad denna någon isåfall tycker? Nåja, det här är jag; eller i alla fall en liten del av mig. Det finns ju så mycket mer
Och så tänker jag på varför det kliar hysteriskt på överarmarna varje kväll när jag ska sova? Om det är tvättmedlet eller något helt annat?
Och så föräldramötet som jag var och hälsade på; presenterade mig och var så trött att jag inte riktigt minns vad jag sa. Hm. Sen cyklade jag i alla fall hem och fick laxpasta. Det var gott.
Inte så mycket mer än så. Det är ganska tomt i huve´t just nu…
…till sist, för Melanie C, den sista av SpiceGirlsen att få barn och dessutom den av dem som jag, gladeligen och med stort behag, lyssnar på regelbundet.
Att vänta tills det är det man verkligen vill, tror jag är klokt när det gäller så stora beslut och själv minns jag det mammasug som kom när vi var på en långresa runt halva jorden. Mitt under en stormig båtresa, då jag under långa ögonblick trodde att vi tretton som klamrade oss fast vid relingen, skulle försvinna bland vågor som var som höghus, kom den oerhört starka längtan efter barn och den fanns kvar även sedan vi alla välbehållna och lättade klev iland i Mersing. (Gissa förresten, var det ligger?)
Har man dessutom en så skönsjungande mamma som Mel C, så lär man somna gott om kvällarna! Själv skriver jag om det här, dels för att jag verkligen gillar hennes röst som fångar mig så precist varje gång hon spelas på radion och även för att jag älskar bebisar. Så fort jag ser en liten en, så blir jag så längtansfull och önskar att jag varit lite, lite yngre.
Nu är det för sent för fler bebisar för mig och det är en liten sorg i sig; att acceptera att Livet faktiskt går. Framåt. Och att man själv är mitt i det och bara går åt ett enda håll. Tur att jag har haft den fina lyckan att se fyra bebisar växa upp!
Som människa och när man är nöjd med sig själv? Jag är det inte; trots att jag ser en hel del bra som jag har gjort och gör. Men räcker till för allt – det gör jag inte och jag försöker och försöker; men det räcker inte på långa vägar. Hur jag än gör.
Duger gör jag inte heller; för en del andra. Bara att inse att man inte kan vara god nog åt alla, men att göra sitt yttersta, det kan man.
Att mötas här i Livet, det är bland det viktigaste för att vi människor ska ha det bra tillsammans. Jag tror att man måste se bakom saker och ting, för att mötas. Ibland får man ge avkall på sina principer också, men alla – ALLA – måste bidra med sitt. Först då kan det bli ett möte.
…tillför verkligen Livet lite extra och jag har nästan alltid välljudande toner i öronen, när jag är ute och går mina raska och behagliga promenader. Ofta hittar jag något i varje låt som gäller just mig eller någon av de som finns i min omgivning. Helt fantastiskt så allmängiltigt mycket i musik egentligen är! Inte sällan händer det att jag blir så känslosam när jag lyssnar att jag faktiskt får stänga av, eller spola fram till nästa, förhoppningsvis lite glättigare, låt. Så kan det vara; men den här är bara så…fin! Lyssna och njut:
Gjort det jag ska och det gick rätt smidigt, har också bakat lite och suttit vid datorn. Pratat med några jag tycker mycket om och svarat på frågor, samt tänkt en hel del dessutom.
Det är vad jag har gjort idag och nu är klockan kvart i fyra. Kvar av dagen är en hel del och vi får se vad den ska fyllas med. Egentligen hade jag kunnat utnyttja dessa dagar lite klokare, kom jag på, men tanken är inte alltid med och andra är så utan framförhållning, så att det påverkar också mig och mina beslut. Tänk om – då hade jag gjort något annat.
Här på balkongen, där jag sitter, så speglas jag i datorskärmen. Lite irriterande faktiskt och jag har inget att skriva om så jag slutar med ett nöjt leende, för nu ska jag lägga mig och blunda.
…på min besöksstatistik att ett par har varit inne och översatt ett inlägg på min blogg (klicka härom du vill läsa originalet) på Wikipedia, till spanska. Lite roligt, tycker jag, som förstår att det är Heliga Madonnan de har sökt på, men ändå:
…äta middag ihop med sin tonårsdotter, kan betyda så mycket; som att t ex rökning och andra dåliga vanor kanske uteblir.
Att det här, enligt en amerikansk undersökning, inte skulle gälla unga pojkar, förvånar mig lite. För jag tror att regelbunden samvaro och tid till småprat är väldigt viktigt. Och skulle tonåringen mot förmodan ändå ge sig ut på ”dåligheter” så kanske det är lättare att ta upp det med sina föräldrar, om man är van vid en förtrolighet?
Det står mycket i tidningarna, förresten. Varje morgon när jag läser så finns det alltid något jag fastnar för och börjar fundera kring. Det är säkert bra, bara att reflektera över saker. Tror jag.
På måndag ska jag börja jobba och det ser jag varken fram eller bakåt emot. Ingenting, helt enkelt. Plikten kallar, så känns det. Men innan dess, ser jag i alla fall fram emot några middagar tillsammans; alltid är det några hemma i alla fall…
Alldeles oförutsägbart är det; du vet aldrig vad som händer eller väntar dig.
En sak vet jag och det är att jag älskar Livet.
Så mycket händer även när inget händer. I tankarna, i ord, i närheten, överallt.
Celine Dion har jag nyligen börjat uppskatta så mycket. Jag gillar nerven i hennes röst; om man nu kan säga så, men hon har en närvaro och känsla som är så fantastisk. Här sjunger hon om sånt som hör till Livet.