Jag försökte gå

…en stad runt så fort det bara gick. Att gå ifrån allt kan vara rätt skönt ibland och med musik i lurarna känns allting så mycket mer än vanligt. Så skönt att bara lyssna och känna. Det tycker jag om, även om det kan vara rätt jobbigt också.

Jag gick i nästan tre timmar; i ett rasande, yrande tempo och inte vet jag om jag kom fram till mer än att det var skönt, Stockholmskvälligt och reflekterande vackra ljus överallt.

Lite besviken blev jag förresten på stegräknaren. Undrar jag om den verkligen får med alla steg? Bara knappt 16000 steg i den farten känns ju alldeles för lite i alla fall.

Ni skulle ha sett mig…som en vilsen vindlande vind stormade jag över Västerbron.

Varma skumbad

…och punschpraliner.

Tickande sekunder och lax.

Rött vin och god mat. Pasta, kinamat och ord; alla dessa fascinerande ord - hela tiden. De bara dyker upp och vill formuleras.

En frusen näsa och tårfyllda ögon; så fort jag kommer ut. Tankar som springer omkring från det ena till det andra. Fingrar som skriver, en rätt liten kropp och så en hel del annat. Som är jag. Jag.

Ibland undrar jag vad Livet vill lära mig. Vad som är en mening – inte bara av ord?

                              

Så är helgen slut

…alldeles strax och en ny vecka tar snart sin början.

I mitt huvud finns tankarna. Alla de som handlar om det som jag upplever – Livet. Mitt liv.

Rätt fascinerande egentligen – Livet. Alldeles underbart faktiskt. Helt fantastiskt.

Är det. Livet.

Bara att tacka och ta emot.

Ettusen år

…av upplevelser, vishet och tankar, strömmande rakt ut. Världen där utanför; finns den? Här flödar visdom, erfarenhet och ett slags alltet. Allt samlat under ettusen år. 1000. Den kraften som omger det som finns i närheten är magnetisk och allt annat utanför vår lilla sfär stannar. Upphör att existera.

De ögonen drar in min blick i all den klokheten och får mig att undra över vad de har varit med om längs vägen. Vad de vet om precis allt. Mörka, forskande och så väldigt vetgiriga samtidigt som Universums all samlade visdom finns lagrad här. Kraften strömmar rakt ut i rummet och omsluter mig. Ger mig en visshet.

Att alla har vi levt förut; innan det här Livet. Helt säkert. Det är de här ögonen ett bevis för. Visshet.

Och jag minns det här som vore det igår, trots att det snart är sjutton år sedan jag mötte den här nyföddas blick för allra första gången.

Mina ord och tankar

…är tillfälligt på semester.

Men tills de kommer tillbaka vill jag tipsa er om att läsa den här bloggen, som skriver så berörande om ibland mycket svåra saker, eller den här, där du kan följa en ung kvinnas liv och tankar. Klart läsvärda bloggar!

Nu ska jag ge mig ut och leta efter de där bortsprungna sakerna, så återkommer jag väl strax.

 :)

Ändå.

Trots allt.

Så bara är det så. Ingen kan göra något åt det. Livet är som Livet är, vägen slingrar sig och ska följas. Inte alltid är det lätt att låta stegen föra dig framåt, men det är nog ett måste. Det som är menat för dig, är menat och tiden visar vad som ska hända i ditt Liv.

Så klokt det låter, men egentligen är det inte det.

Klokt. Snarare oklokt.

Då får det vara så. Jag tar min rosa mp3-spelare och seglar vidare, för min väg är mer som toppiga vågor som bör forceras och jag är inte så bra på att simma.

Men jag tar mig sakta framåt.

Det gör mig glad

…igen, ger hopp om att den rätta vägen har hittat dig.

Eller så är det du som har funnit vad som leder till sinnesro; en trygghet och aningens glädje, kanske. Ibland har jag verkligen undrat över vad du har varit med om. Ofta har jag suttit där med virrande tankar och tårar som hotat att tränga fram av allt som berört så. Undrat vad som är sant och vad som är tankar, fantasier. Hur det än är så har du en plats här.

En alldeles egen vrå.

Jag kommer aldrig att få veta. Det är inte menat så, utan jag tror att en av Livets utmaningar är att undra lite grann. Fundera och betrakta. Tänka. Allt det för att själv utvecklas och ta till sig vad som är viktigt och betydelsefullt.

Livet är förunderligt. Förundrande. Undrande. Men det finns så mycket gott, det gäller bara att se det och ta vara på det.

Så många skrymslen finns det i ett hjärta att det räcker till precis alla som vill finnas där.

Jag kom att tänka på

…då, i min ungdom, när jag hade hittat dig.

Eller kanske var det du som hittade mig? Jag vet inte så noga, men från att ha varit en del av fyra, så var det nu du och jag dessutom. Vi passade så bra och tyckte så lika om så mycket.

Nu; så här efteråt, hade jag velat att vi skulle ha mötts ett par år senare, efter att vi hade slutat att vara med dem. De som vi avgudade i all vår ungdomliga naivitet. Då kanske det inte hade hänt.

Det som sedan hände; efter att du hade börjat att följa med oss dit.

När jag förstod vad du sysslade med, drog jag mig undan. Sedan såg jag dig ofta, allt trasigare för varje gång. Ofta stod du och tiggde i smutsiga paltor, med dimmig blick. Rödmosig, som en hypnotiserad, i en helt annan värld.

Svek. Så kände jag. Du; som jag tyckte så mycket om. Vi som hade förstått varandra så väl, varit som syskon, haft samma själ.

Det här är så länge sedan och vi har mötts efteråt. Du skickade många brev från den tid som skulle få dig på rätta fötter igen. Jag vet att det, till sist, har gått bra för dig, men att något kan ta så mycket från någon och alla i närheten, det har gjort att avoget mot den här overkliga världen sitter som en bergfast övertygelse här inom mig.

För alltid. Inget kan försköna. Det här var vår verklighet och det är tur att du finns. Tur.

Tankar jag fick igår.

Att använda

…det man har.

Ta vara på sina resurser, se sina gyllene, glimrande tillfällen.

Bevara, förvara, ta emot och växa.

Följa en ljus väg som leder till något gott.

Radera det som skadar, förgör, inte leder framåt.

Snarare föser, med små elaka språng bakåt.

Utnyttja sina talanger, låta dem forma sitt liv.

Ge allt det fina och varma en stor chans,

våga lämna allt det andra – som förgör; så ondsint.

Det overkliga Livet.

Att göra det som är menat,

Utnyttja sina briljanta resurser.

Leva i en varm och god verklighet.

Leva. Livet.

Gå inte miste om Livet. Du är så värd det.

I all min innerlighet.

En liten svart börs från min ungdom.

Den hade jag i en låda och min yngsta dotter fick plötsligt syn på den. Hon öppnade försiktigt och fick se så många små skolfoton, som jag bytt till mig för så länge sedan. Alla foton tog hon intresserat upp och frågade mig vad varenda en på bilderna hette.

För 30 år sedan, drygt, fick jag alla de här bilderna och jag kommer ihåg alla som är fotograferade, men inte vad de hette. Som tur är står namnen på baksidan av fotona. Där är hon jag umgicks så intensivt med, under en kort tid och han som jag var så kär i…

Jag undrar lite nyfiket vad det blev av dem? Vem har fått alla sina drömmar uppfyllda och vem har kanske lämnat det här livet?

Så många öden ryms i den lilla börsen, men för min dotter var det en riktigt rolig lek och det lär komma fler stunder då hon öppnar den.

Undrar var det blev av dem alla…

Så lat jag är

…och jag har fortfarande kvar smaken av det goda vinet jag drack igår. Lite finns kvar, så det blir en slurk ikväll också.

Vi ska iväg på rean, jag och min äldsta dotter. Så roligt det är att gå med henne, hon har verkligen öga för shopping och hittar ofta perfekta klädesplagg till mig, sådana som jag inte ens har lagt märke till.

Sedan ska jag köpa mig en påse Mintchoko Ako-kola, jättegott. Jag har varit inne i en mintperiod en längre tid. Har jag.

Nyligen har jag avslutat ett inlägg i Ab där jag nämner bloggar som betyder lite extra för mig. Det var svårt och jag får samvetskval för alla fantastiska bloggar som inte nämns… Tänk att det sitter så många människor och bara delar med sig – av sina liv; i bloggar. Det är helt otroligt egentligen.

Tycker jag.

Allt som är jag.

Och så mycket mer. Ofantligt.

Av allt det som inte är jag och så alltså än mer av det som är jag.

Det som finns innanför och utanför.

Och långt, långt borta.

Ute i en skymd periferi jag inte ens känt till.

Som jag inte vill veta av; inte vill ha kunskap om.

Allt det.

Så oerhört mycket.

Om jag håller andan kanske allt ramlar på rätt plats?

Andlöst. Insiktslöst. Vimlande omkring i en skymning.

Ärlighet varar alltid längst

Men så ibland, ger det insikter som inte känns särskilt värdefulla och som är förvirrande att förhålla sig till.

Förvirrande. Att förhålla sig till.

Hur vet man in eller ut? Hur vet jag vad jag tänker, när tankarna stängs av?

De flyr tror jag.

Tankarna.

Inget har jag att skriva

…förutom att jag känner mig nervös.

Nervös.

En ovan känsla. Intressant. Jag tror att jag ska analysera den lite.

Minsann, jag hittar knappt tangenterna ju…

Jag tänkte skriva några rader

…bara om det jag känner för, vilket jag i och för sig alltid gör, men ändå.

Jag kände mig nöjd idag, för jag var så pigg när jag slutade jobba och dessutom var det faktiskt l j u s t ute när jag gick hemåt vid tretiden. Allt hade jag rättat och skrivit i och så hann jag snygga till lite i klassrummet. Kom förresten på att jag borde använda de där pärmarna som jag har fått och sortera in lite papper så att jag hittar det jag behöver. Annars brukar jag stå och rota och rafsa lite lätt desperat i en tidsbrist, ofta utan att ens hitta det jag söker. Kanske om jag har flera pärmar för samma ämne, att jag slipper knöka in allt så att det blir svårt att stänga pärmen, eller så att hälften av papperen ramlar ut…Det är ju inte så kul och inte heller så användbart. Om man säger så.

Jag tycker, om något helt annat, att det är konstigt att jag ser tecken så ofta. Om allt och inget. Att jag tänkte på en flicka idag, som jag absolut inte har en relation till och som jag inte har sett på cirka ett halvår…så satt hon där ett par minuter senare. Det var lite lustigt, minst sagt. Och att boken jag hört någon prata om, som jag aldrig innan hört något om, plötsligt rekommenderades till mig på en förfrågan. Det är konstigt. Men säkert är det jag som läser ut saker ur ingenting. Eller så sitter någon någonstans och bara roar sig på min bekostnad. Varsågod!

Sen var det väl inte så mycket mer. Förutom att det är så många som betyder så mycket i mitt liv. Det är rätt fint. Väldigt fint. Och alla vet kanske inte om det.

Det borde jag nog ändra på – att förmedla hur viktiga andra är…

Att tro

…är något jag inte anser mig göra, utan jag brukar säga att jag tror på Livet.

Men jag minns när jag gick i gymnasiet och läste religion, att jag kände mig så tillfreds med buddhismen och nu har vi just läst om olika religioner i skolan där jag jobbar. Så; när vi tittade på en film om just buddhismen kände jag en stark känsla av välbehag. Av Höra hemma.

Jag tror jag ska bli buddhist. Kan man bli det tro…?

Bara en liten tanke. Annars kan jag ju lära mig att meditera. Det vore något det.

Något för mig kanske.

Alltid

…tar det sig rakt in.

Här – i mitt inre.

Lindar sig som len bomull

omkring mig och min själ.

Ger min styrka

ännu mer av det som behövs.

Puttar mig varsamt framåt.

Tryggt.

Inuti.

Jag kom på en sak

…och det var att det går nog att bli lite missförstådd på en blogg.

Jag är ju så att jag kan skriva ner något utifrån en tanke eller en känsla, som inte ens behöver vara min egen. Lika gärna kan det gälla någon i min närhet, omgivning eller från någon helt annanstans.

Det är det som är det behagliga med att skriva ner precis vad som faller en in – Allt. Bara få ur sig något. Samtidigt kommer små insikter om att kanske kan någon undra…Men jag tänker inte så. Bara skriver.

Utan att det ens rör mig. Så kan det vara.

Som en molande värme

I en råkall skymning

Ligger på lur; på lut

Där bakom i ett dolt gömsle

Vägras kommas fram

Men lägrar dig i ditt inre

Skymningsland

Virr och varr

Alldeles molande.

Swr fle ibr.

Ibland förstår jag ingenting

…förvirrande, frågande och undrande.

Gjorde jag något fel?

Fundersamt.