Gång på gång

…visar det sig; att det där med tillit är inget för mig. Inget alls faktiskt.

Två gånger på en vecka har det visat sig, att det är fel, så fel att ens ana eller skymta den känslan. Det går inte att skriva om det, så ledsamt och så fel av mig att ens känna den ledsnad och besvikelse som jag gör.

Men jag känner så ändå. Vet att tillit är möjligt, kanske. Men aldrig helt.

Leva i rätt liv. Skulle jag vilja för jag passar inte in.

Att vara som man är

…och inse att det bara är att acceptera det.

Jag tycker att jag är rätt normal, även om alla mina tankar är alldeles unika. Precis som dina och dina också är det. Jag minns när jag var ung och kände mig så speciell, eftersom ingen annan kunde ha så många tankar i sitt huvud som jag. Det var ju helt omöjligt…

Det tog lång tid att inse att precis alla har så mycket inom sig. Att det är möjligt. Helt ofattbart än idag; att tänka sig in i det, med tanke på hur många som ryms i mitt blonderade huvud.

Dags förresten att göra något med håret, på tal om det. Men visst är det fantastiskt, en hel värld.

Ett Universum.

Som kryllar av tankar.

Hur får allt plats kan man undra…

Just det, här sitter jag förresten och bara är som jag är. Lite lätt förvirrad, fylld av goda tankar och känslor, lite krasslig men rätt så nöjd ändå.

Är jag.

En insikt

Intar med den allra yttersta

precision sitt mål.

Förundrad,  andlös

som en kav lugn afton,

tar du stilla emot den.

Ser dig om med nyfikna

vidöppna ögon.

Tar så ett försiktigt andetag

och fortsätter din väg framåt.

Jag läser

…om åderbråck i män och om risken för dem att dö av det (Kvinnorna då, undrar jag stillsamt, kan inte de dö av sådant??).

Nu handlar inte artikeln så mycket om döden egentligen, utan mer om att bevara livet. Men mina tankar hamnar i livet efter döden…

Vad händer då?

Slutar vi helt enkelt bara att finnas? Är det verkligen bara slut. Punkt. Eller får vi leva flera liv…tills vi har levt klart; lärt oss det vi ska lära oss (varför ska vi det – egentligen?). Och när jag då, någongång, har lyckats lära mig det som är just min livsuppgift… Var tar jag vägen då?

Slutar jag att existera när jag har strötts för vinden (vilket jag förresten verkligen ”hoppas” på; för aldrig att jag tänker ligga i en jord på en spöklik kyrkogård. Jag blir mörkrädd och får cellskräck av blotta tanken).

Eller är det så…att vi upptas av alltet och intet…
Eller något helt annat.

Jag blir snurrig av att tänka på det här. Minns när jag och min killkompis på högstadiet satt och diskuterade Universum…Så mäktigt och lite skrämmande samtidigt.

Det finns inga svar; eller när jag har fått dem…

(Ser ni förresten att jag inte skriver något slut, för jag tror inte att det finns något sådant…)

Jag fryser

…så ända in i märgen.

Ute är iskallt och inne är dragigt. Thekoppen kallnar snabbt den också och jag tror att jag håller på att bli lite sjuk.

Men så tänker jag på igår, hur väldigt värmande det är med vänskap och en riktigt god dialog. Både i talade ord och i skrivna. Genast känns det lite varmare inuti.

Om någon hade sagt hur mycket mina bloggar skulle ge; både i att komma närmare befintliga vänner och att lära känna nya, finna likasinnade…så hade jag aldrig anat ens en bråkdel. Bloggarna har betytt lite olika, kanske för att de skiljer sig lite åt. En med mina lite mer innerliga tankar och en med min mer ytliga sida.

Olika sorters läsare, kan man säga, har hittat hit och dit (ab) och har gett olika sorters vänskap. Jag känner mig lite salig mellan varven

Tack för att ni finns. Ni förgyller min vardag. Alla ni.

Förunderligt.

                                  

Du vet inte

…vad som är vad; vem som är vem eller hur det är.

Inga ansikten ser du, inga gester eller ögons uttryck.

Bara en värld fylld av bokstäver, människor, tankar, känslor, galenskap.

Det som bränner bakom dina ögon är inte för en verklighet.

Den finns när du stänger av.

Och här; bara du läser alla tecken rätt.

När något gör ont

…men också gör gott.

Så konstigt kan det vara.

Bäst att sova på saken.

Att veta

… i sitt innersta att…

Jag klarar mig alltid; vad som än händer, hur det än blir.

Precis alltid.

Skenet kan bedra, liten är inte alltid svag. Trots en yta, även fast jag är känslomänniska.

Så klarar jag mig alltid.

Alltid.

Det är en rätt bra vetskap. En urkraft känns det som .

En sömnbrist

…som heter duga; när jag vaknar efter en och en halv timme.

Går upp, sitter i ett kök och funderar på allt och intet. Är så klarvaken att hjärnan riktigt vibrerar av alla kristallvakna tankar.

Jag sätter på min dator, tittar efter mejl och går in på facebook. Så tomt det är överallt. Lägger mig till slut i ett snarkande rum (stackars min man, som jag klagar…), men lyckas inte somna. Inga tankar maler, de lämnade jag nog i köket. Jo, förresten…några tankar hittar mig, på sådant som är bra. Som min familj, mitt arbete, några vänner som jag tycker så mycket om.

Strax före fyra tror jag att jag somnar och vaknar vid halvsju igen. Inte trött alls faktiskt, bara lite svimfärdig mellan varven. En arbetsdag som känns så bra väntar, men det visste jag ju inte innan förstås. Allt är bra, så mycket som värmer mitt i ett liv.

Men jag skulle gärna sova lite mer. Undrar hur man gör?

En tanke

…som virvlande flyger förbi

lite tveksamt, där uppe på himmelen.

Den ser sitt mål och söker en väg.

Jag fångar den varsamt.

Vad skönt det är att gå.

En liten, liten prick

…mitt ibland alla husen,

i ett stort, stort mörker upplyst av glada novemberlampor.

En väldig svart himmel vilar strax ovan taken; vilar.

En liten, liten prick.

Omringad av. Alltet.

Det mäktiga.

Mitt i en andtagande ödslighet.

Där

…står vi, omringade av tavlor i vackra färger.

Mitt ibland dem sker ett möte; flera möten. Jag finns med, försöker få in att de jag pratar med är de jag har läst och begrundat under så lång tid. De som har berört mig många gånger under månadernas gång, fått mig att fundera och gett mig nya tankeväckande insikter.

Vi pratar, skrattar. Alla är vi olika, men något binder oss ändå samman…något som vi har mött i olika texter. I en blogg. Gång på gång.

Känslan det ger mig; mitt i en trötthet och liten ledsnad, värmer och glädjer. Ger mig ny energi. Så fina människor döljer sig alltså bakom skrivna ord.

Tack för att jag fick träffa er. Hoppas vi ses igen.

Rosa, Livsglimtar, Niki och Birgitta.

Böljande vågor

…av ett skimrande välbehag.

Strömmar som stilla flyter

över, under, runt omkring.

Smattrar regn på en strimmig ruta

strilar droppar i en långsam strimma.

Runt omkring. Och här sitter jag.

När någon

…inte ger ett tecken på väldigt länge.

Bara försvinner, med ord av ingenting…

Alls. Punkt utan avsked.

Så tråkigt.

En värld av bokstäver. Men en värld av känslor också, där människor bryr sig om varandra. Finner vänskap, värme. Några finner kärlek, gemenskap, någon att lita på.  Så mycket finns här.

Önskar att det kom ett litet tecken; till mig eller någon annan.

Som en pil

…i en målinriktad svisch,

borrande sig

djupt in i den allra innersta kärnan.

Spetsen tränger skoningslöst

undan allt i sin

väg – spikrakt in.

Bedövande.

I en ärlighet.

Att leva

…i en verklighet, full av glimrande möjligheter och sämre omöjligheter.

Se det man har och ta emot sin dag. Andas av en luft som ska räcka i en spirande framtid; till andra.

De andra som kan vara en del av ditt kött och ditt röda blod och som även de ska leva i en tid; av verklighet.

Tillsammans.

Att leva i en verklighet.

Ta emot en förunderlig Tid som ständigt förändras.

Tills du kommer

…åter igen

och lyser upp

ska jag vänta.

Ska jag.

Du vet att jag gör det.

Alltid.

En ledsnad

…drabbar så plötsligt; mitt i en ensam trötthet.

Yta i en kall, ödslig värld;

vad finns det för mening?

Längtan…som i ett tomt, mörkt hål.

Fortsätter vägen framåt.

Slingrande sig brant uppåt.

Städa, rensa, hela dagen

…sitta här och få ont i magen.

Översköljas av minnen när jag hittar gamla brev, från någon som låg i en lump en gång för länge sedan.

570502; så står det i brevet jag läste nyss. Ett brev som är nästan 30 år gammalt och har legat i en låda som är full av andra brev, från andra pojkvänner som också legat i en lump. Honom tyckte jag i alla fall så väldigt mycket om. Som jag längtade och väntade…

Han bodde 60 mil ifrån mig, men ringde varje dag och skrev så många brev. Tänk om Internet hade funnits då? Så mycket närmare varandra vi hade kommit, så lätt det hade varit att få värme.

Nu blev jag sådär nostalgisk, men samtidigt lite ledsen med en klump i magen och något som bränner i halsen, för jag vet att han inte finns bland oss längre.

Jag skickar några tankar till dig. Var du än är. Du var fin.

Musik

…bland alla orden.

Förgyller

Förskönar

Skimmer av toner som trillrar ut

i ett band av pärlor

i världen.

Runt oss.

Toner skapar musik.