Nu tänker jag skriva om en ängel

…eller inte bara en förresten; utan om att det finns så många änglar i världen.

Jag är nog inte en av dem, men jag försöker göra så gott jag bara kan.

Precis som alla andra har jag mina brister. Om jag skulle nämna en, den största bristen hos mig (trots att man absolut inte ska fokusera på det som är negativt), så tror jag att det är min enorma energibrist som dyker upp ibland. Jag blir så trött att jag tappar koncentrationen, glömmer små saker och blir allmänt vimsig. Fast det är bara på eftermiddagarna som tur är, oftast när eleverna har gått hem. Annars har jag de som påminner mig.

Änglar då? Finns de?

Ja, jag tror det. Men de har nog inte alltid skepnaden av just änglar, utan de finns omkring oss som vanliga människor. Och jag har lärt känna ett par, tre stycken under min tid som bloggaktiv. Sådana människor som bara ger, så självklart och tillför så mycket. Mer ska jag inte skriva, men jag är så väldigt glad att ni finns och att jag har fått lära känna er.

Så tacksam är jag för det.

                                 

Trots att

…det ibland känns alltför mycket och lite jobbigt.

När allt bara hopar sig i en stor, tung klump

och det ligger som ett grått dis framför mig.

Så är jag så fruktansvärt lycklig.

Hur man nu kan vara det på det sättet; men allt jag har fått…

Allt som livet har gett;

som jag har fått uppleva och känna.

Det är så väldigt fantastiskt.

Bara så.

Tack.

Ibland

…när jag läser olika bloggar blir det alldeles för tätt inpå.

Det öppnar upp och känslor man inte visste man hade forsar fram. Kanske är det oftast så när det är sådant som berör en; direkt eller indirekt.

Det är oerhört jobbigt att läsa emellanåt, men ändå så berikande.

Det har hänt att jag har suttit och gråtit, förvånat konstaterat att något har berört så mycket. Jag skäms inte för att erkänna det, att jag kan bli så berörd, men bloggar är egentligen mer än en skönlitterär bok.

Bloggar är direkt ur Livet. Jag ska aldrig sluta att läsa.

En sån oerhörd tur

…att det finns värme.

Utan värme fryser vi till is.

Det känns varmt här.

Ord

…som jag läser.

De hade kunnat vara skrivna av mig.

Men det är de inte.

De tar sig in

i mitt allra ensammaste inre

och jag vet Att.

Liknande ord kommer att skrivas.

Av mig.

Men inte nu.

En dag

…med snälla människor.

Som de flesta andra dagar. Skimrande med glädjande små saker.

Först var någon jättesnäll. Jag fick lust att krama om, men det kunde jag ju inte göra. Ibland kan det missförstås.

Sedan var någon annan jättesnäll och så fick jag veta något riktigt roligt.

Jag blir så glad av människor. Vilken tur att de finns.

Att ni finns.

Och jag.

Och alla andra.

                                  

Jag gick förbi

…Kungsträdgården här i Stockholm igår.

Det var kallt och rätt mörkt nu i förvintertid. Men så plötsligt såg jag något som glimmade till i mörkret. Där; på trottoaren precis bredvid vägen som går förbi Operan, låg så många vackra blommor, rosor och ett stort fotografi på en ung pojke som blev påkörd och så tragiskt miste livet förra veckan. Mitt ibland blommorna lyste små ljuslyktor upp i mörkret och alla som gick förbi stannade tysta till en stund.

Jag stannade också till, tittade försiktigt på bilden av pojken och fick den där andlösa känslan av hur oerhört lätt det kan hända saker här i världen. Det finns inget som berör mig så som när en liten har förlorat ett liv.

När jag gick vidare låg mörkret som ett tjockt täcke över hela Kungsträdgården, slottet och Skeppsbron. Det var kallt och kändes plötsligt alldeles öde, mitt i mörkret. Jag tänkte på vad som är viktigt och att jag ibland glömmer bort att ta vara på de där små, små stunderna som faktiskt är så oerhört stora.

Jag stannade en bra bit bort och såg mig om. Mitt i allt mörkret glittrade de små ljuslyktorna och lämnade ett varmt sken över marken.

Jag hoppas att den lille pojken har det bra i sin himmel.

Musik

…som berör.

http://youtube.com/watch?v=-WiLsB-SOUY

Juli

                 Min absoluta favoritmånad.

                 Det är då som allt är lugn Tid.

                Jag tar min kropp och ger mig av

                på små korta, tankefyllda strövtåg.

                Runt omkring mig ser jag.

                Andas och känner, tar in och tar emot.

                Juli 2007 – så många skimrande minnen.

               Som en värmande skatt i mitt inre.

När något gör ont

…och att ha en aning om orsaken, men ändå inte riktigt veta hur det är.

Känna att var sak har sin egen förklaring. Alla är vi olika; du är som du är och jag är som jag är. Alla upplever vi verkligheten på vårt alldeles egna sätt.

Det som du tycker är en bagatell kanske inte är det för mig och tvärtom. Så kan det vara och det är väl bara att acceptera.

Mitt i allt det här ska du finna dig själv; veta var du står i förhållande till alla känslor, allt som händer, till alla andra.

Ibland önskar jag att det fanns ett facit. Eller att saker inte vore som de är.

Det känns och jag vet inte riktigt varför.

Bara för att

…när jag gör något, så gör jag det ordentligt.

Så är det. Det har jag funderat lite över på sistone, för jag har lagt märke till att jag fokuserar rätt mycket på olika saker. Som när jag bloggar, då finns bloggen med mig mest hela tiden faktiskt. Möjliga uppslag hittar jag i tankar och skriver ner senare – om jag kommer ihåg dem när datatillfället dyker upp vill säga.

Ja och så har jag kommit på så många olika saker som visar på min intensitet: Att jag när jag joggar måste skriva upp tider med datum och känslan när jag sprang…(ja, jag vet, lite överdrivet kanske…), när jag skrattar gör jag det ordentligt och om jag engagerar mig i något, som t ex Burma och gatuvåldet eller att jag ska föda ett barn, så tar jag reda på allt och mina tankar handlar så mycket om just det. Hela tiden. Dessutom är jag bra på att skriva en lång mening om jag inte blir avbruten, ser jag just.

Och varför jag skrev det här inlägget, var för att jag inte stod ut med att se mig själv högst upp i bloggen…

Hej hopp, nu ska jag ut.

Ut och gå

…är bland det mest rofyllda som finns.

Med lite musik i mobilen så är det en ren avkoppling.

Jag såg en kvinna jag kände igen

…mycket väl, i en reklam på TV.

Så jag började tänka på när jag själv för ett par år sedan hade anmält mitt intresse för att vara med på sånt.

Jag blev uppringd och fick komma till ett ställe vid Götgatan för att provfilma. Tyvärr hade jag inte uppfattat det som skulle spelas in helt rätt. Men så här var det:

Jag och en man skulle sitta med varsitt champagneglas och se varandra ömt in i ögonen. Vi skulle skåla, luta huvudena på sned och tyst röra på läpparna lite emellanåt, så att det såg ut som om vi pratade kärleksfullt med varandra.

En enkel sak, trodde jag. Men inte.

Mannen jag skulle agera mot jobbade förresten själv med reklam, men jag kände mig rätt så obekväm i hans sällskap. Varför vet jag inte, men jag är mycket för känslor och stämningar helt enkelt. Och det syns på mig när något inte känns bra…Nåja, vi övade att agera ett par gånger framför en filmkamera.

Sen fick jag veta det om badkaret. Badkaret vi skulle sitta i när det sen var ”på riktigt”.

Trots att vi skulle få ha badkläder på oss, under allt det badskum som skulle vara i karet, blev jag alldeles stel av fasa när jag förstod att det var så reklamfilmen skulle spelas in. Jag hade fullt upp att inte visa det.

Jag i ett litet badkar. Tillsammans med en främmande man. Han eller jag skulle naturligtvis nudda varandras ben. Hu.

Nä, aldrig! Alldeles för intimt för mig. En sak om det var någon jag kände mycket väl, men inte så där!

Vi övade i alla fall ett par gånger till. Det kändes som om kameran var en närgången karl nästan och jag förstod att det märktes hur stel och obekväm jag kände mig.

Så det var tryggt att åka hem till maken och barnen sen. Slippa reklamfilm.

Och jag sa som det var när de sedan ringde upp från reklamstället. Att jag inte ville vara med i det där badkaret. Framför en kamera dessutom.

Nästa gång de, trots de tidigare rätt stela omständigheterna, ringde och ville att jag skulle provfilma för en helt annan reklam sa jag också nej.

Ingen reklam här inte… 

Lite kvällmusik

…till söta Isprinsessan.

Fiona Apple.

Tänk att

…jag kunde komma in här till sist.

För av någon konstig anledning har jag inte kunnat det på drygt ett dygn; det gick helt enkelt inte att skriva in varken namn eller lösenord. Men nu är jag här och jag känner mig så trygg här.

Ett välbehag omsluter mig när jag ser sidan och bara kan sätta fingrarna mot tangenterna, låta dem åka omkring lite som de vill… Så underbart.

Jag älskar att skriva, om vad som helst. Om inget. Om allt.

Hej på er.

När jag inte kan sova

…utan bara är kristallklart vaken.

Mitt i natten sätter jag mig här

efter att ha vandrat omkring en stund i mörkret.

Lyssnat på snusande andetag bakom stängda dörrar.

Sett ut genom mörka fönster till ett ännu större mörker.

Jag funderar på nästa dag och konstaterar

att jag knappt är trött dagtid, trots sömnbristen.

Fast när jag åker den knaggliga gamla hissen

upp efter arbetet; känns det.

I precis hela kroppen.

Så skönt det är att komma hem då,

att bara vara en stund.

Det finns så mycket att fundera på;

kanske är det en del i det hela,

men jag tror inte det.

Livet rullar vidare,

allt är som det ska och jag har det bra.

Fast – jag kan inte sova.

Jag bara sitter här i ett kallt kök och knattrar mitt i natten. 

Det känns ensamt och jag fryser så.

Om jag inte

…förstår mig på mig själv.

Och inte har någon att fråga. Då är det inte lätt…

Bara att låta tiden gå. För det gör den ju, vare sig man vill eller inte.

Just det.

Sedan kan jag bara läsa här nedan så blir jag så glad.

Varje gång jag tänker så.

När något

…betyder så mycket.

Värmer så en kall höstdag.

Så tar jag fram tanken

på just det; varenda ledig

tankestund…

Framför datorn, ute på en skolgård,

bland alla grupparbetande elever,

i ett samtal.

Så finns den där,

tanken på det som betyder mycket.

Betyder.

Viktigt.

Ord

Vackra ord.

Mjuka, varma, talande ord.

Ord som s e r vackra ut: tindra, stjärnor, sommarregn, vinternatt, gnistrande skare - jag ser bilden framför mig och känner som att jag är där själv.

Ord som är vackra; de förgyller lite grann.

Värmer en smula. Glimmar till och lyser upp.

Ord som jag tycker om.

När något gör dig upprörd

…men du inte vet varför.

Du förstår inte

och känner dig helt öppen

för alla möjligheter

som faktiskt finns.

I en stor värld

är du själv liten,

liten.

Men allt det som är viktigt

känns så oerhört STORT.

Det skimrar och gnistrar en smula.