En ensamhetskänsla

…som bara parkerar med jämna mellanrum.

Tar en plats mitt i och flyttar sig inte. Så vet jag också att innerst inne är man alltid ensam.

Alltid.

Och ju längre fram vi kommer i tiden; desto oftare lär den parkera sig.

Ensamhetskänslan.

Annars är allt toppen.

Aldrig någonsin

…hade jag heller trott att jag skulle få någon slags kontakt med andra som bloggar.

Nej, jag höll mig diskret på min kant ett bra tag. Vågade inte ens kommentera något jag läst, ville inte heller, var inte intresserad alls faktiskt. Det enda jag ville var att skriva själv och se om andra läste. Och det gjorde de ju, samtidigt som det började droppa in lite kommentarer, som jag till sist kände att jag kanske skulle svara lite på. Jag tänkte mycket på att vad jag skriver alltid kommer att finnas kvar. Sen var det också en hel massa bråk på ABbloggen då, mellan olika bloggare. Det handlade mycket om religion vill jag minnas och jag tänkte att det nog inte var värt att överhuvudtaget kommentera, för det verkade lätt bli lite infekterat; den uppfattningen fick jag som gröngöling i bloggvärlden.

Så började jag då besvara en del kommentarer och fick så fin respons, så till slut vågade jag börja kommentera hos andra också. Inte en enda arg eller sur kommentar fick jag tillbaka, så sen var jag igång…kan man säga. Här kommenteras friskt, minst sagt!

Men; det jag tänkte komma till i det här lite röriga inlägget, är att aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att jag skulle sitta och emellanåt skriva lite utlämnande, eller att jag skulle få så god kontakt med flera andra att jag faktiskt känner att jag gillar er mycket och en del av er dessutom finns i tankarna. Ser jag en rosa boj (eller vad som helst i rosa) så tänker jag genast på Rosa tankar, hör jag en låt så tänker jag på någon annan, läser jag en text om ett visst ämne förknippar jag den med en tredje. Så kan det bli.

Och visserligen är jag inte världens mest aktiva, men så ensam är jag egentligen inte. Fast bloggen har nog gjort att jag inte tar mig för saker så mycket som jag borde kanske, men det har blivit ett fritidsintresse. Jag tycker om att sitta här helt enkelt och det ger mig så mycket.

Och jag ville nog bara sortera upp lite i sånt som rört sig i mina tankar om det här med bloggandet. Ett litet halvårsbokslut kanske.

En låt.

En till låt (Fånga mig, jag har svimmat nu…) 

Att blogga är att reflektera…och mycket mer.

Så mycket det faktiskt ger

…mig att skriva i blogg.

Att blogga. Bara skriva ned allt och ingenting; det jag känner att jag vill få ur mig eller tycka till om. Orden har verkligen makt och det är bara jag som styr över mina ord. En fantastisk känsla egentligen. Visserligen får man ta hänsyn även när man skriver, precis som i livet. Jag tror att det alltid finns omkring oss, just det att ta hänsyn till varandra. Även om jag skulle skriva i en pappersdagbok så kommer ju någon att läsa den någon gång. Alltså kan jag inte plita ner de allra mörkaste tankarna; de som så sällan dyker upp. Men det allra mesta går att skriva ner och det känns så bra, helt enkelt.

Att jag blev länkad till på AB var lite roligt, men egentligen spelar det ingen roll om det är några tusen som läser eller hundra – det som är så roligt och givande är ju att få respons och veta att några faktiskt läser det just jag skriver. Och att få lite fina ord dessutom mellan varven, gör mig verkligen glad. Jag tycker att vi är bra på att lyfta fram varandra, vi som bloggar. Så fint och värmande det är.

Och jag har inte ens druckit vin eller annat alkoholhaltigt; jag känner så här ändå.

En bra känsla. Hoppas du har en fin lördagskväll, vem du än är som läser.

Jag tänker

…på min underbara sommar.

Jag sitter och tittar ut genom immiga fönsterrutor, i en lägenhet med värme som behagligt strömmar från elementen. Mina fötter är lite kalla och jag ser att regndropparna långsamt rinner nedåt i små, smala och strilande ränder.

Då tänker jag; på allt det varma och det jag hade i tankarna under sommaren.

Jag tänker på livet.

          

Allt det som är så viktigt.

Jag har just

…fått en smärre chock.

Sitter och bara tittar rakt fram, ungefär. Som det kan bli…

Men det är ingen negativ chock utan bara ett lustigt sammanträffande. Så roligt faktiskt.

Jag säger då det…

Att gå i samma fotspår

…mer än en gång, precis nästan, nästan samtidigt, men ändå inte träffas; så förunderligt.

Vilka sammanträffanden. Vad vill de säga?

Vad betyder de här tecknen?

Det finns ju även annat; som att saker som alltid fungerar, plötsligt inte gör det. Min mobil, som alltid har fungerat perfekt, gick tidigare idag inte att skicka bilder med, fast den alltid fungerat. Kameran har överhuvudtaget inte fungerat att ens sätta på, den har varit död. Sen plötsligt, idag, när mobilen inte gick att fotografera med, DÅ var kameran plötsligt som ett fantastiskt och smidigt urverk. Konstigt; den har lagat sig själv…

Eller att jag plötsligt träffar på människor som jag tänkt på strax innan, men inte mött på många år eller lång tid. Det ger mig många funderingar, som jag gärna skulle vilja ha svar på. Tack.

Jag kommer aldrig att sluta förundras över alla tecken. Vad sjutton vill de säga mig; egentligen? Och led mig upp från ett brofäste. Samtidigt. Låt mig inte gå i samma fotspår bara.

Ungefär så. Lite vimsigt…

Så gick jag dit

…till Sergels torg och ville vara med i en tyst manifestation mot våldet i Burma.

Men ingen var där, utom några vilsna själar som lite försynt irrade omkring på Plattan. Aldrig har jag sett så lite folk där, när jag tänker efter. Men jag gick och stod ovanför, vid räcket, och tittade ned. Så fick jag se ett ansikte jag kände igen, en kvinna i rosa och då blev jag så glad förstås, så då vågade jag mig ner. Vi pratade lite och jag mms:ade in ett inlägg till min andra blogg, sen skildes vi åt.

Och det var då de kom: de tysta burmeserna, i ledet som gick Drottninggatan fram. Det var fint när folk började klappa händerna för att visa sin sympati. Jag blev rörd där jag gick lite på efterkälken. Sen gick jag fram för de stannade och ville nog att man skulle fotografera, det gjorde jag och tackade sen. Ett stort varmt leende fick jag tillbaka.

Samhörighet är fint att känna, människor emellan. Och jag hoppas så att det ska bli bra…

Så när vi satt där och fikade

…kom en plötslig insikt över mig samtidigt som det isade till lite i magen.

I nästan ett och ett halvt års tid har vi varit inne och läst varandras bloggar, kommenterat och en av dem har jag träffat tidigare, men inte den andre.

Så kommer då insikten farande, slår ner som en liten isprojektil i maggropen -  att de vet väldigt mycket om mig efter att ha läst mina bloggar. Inte bara är det ytliga saker precis; jag har ju på ett sätt övergått från den där ytliga Madonnan till att faktiskt skriva en hel del om det som rör sig i mitt inre…även om lite av det inte ens är från mitt eget liv utan lite allmänt.

Men den isande känslan i magen stannar bara en sekund eller två, för jag känner mig helt trygg där på fiket. Så kan man alltså lära känna andra via skrivna ord, så där så att det känns bara bra på en gång.

Fina ögonblick att spara på…

Tankar

…på allt det som berör.

Det som är svårt eller hemskt i en stor värld.

Till den som har det svårt.

Till allt det fina.

Tankar.

Med lite värme i.

Om det kunde fungera så; med tankarna...

Sånt som sker runt omkring

…som är otäckt, ofattbart och hemskt.

Sånt gör mig starkare; här inuti. Får mig att fokusera på det som är betydelsefullt, i min närhet och även längre bort.

Hela dagen har en isande känsla funnits i magen, en oro och en olust för vad som händer ute i världen. En del saker berör så oerhört och är omöjliga att kasta bort, över axeln. Det här med Burma är en sån sak och det finns i mina tankar, precis hela tiden.

Det får mig att tänka på det fantastiska i att stå på Himmelska fridens torg; den känslan på ett så väldigt stort torg. Och sen den känslan av den fruktansvärda nyheten om det omänskliga mördandet just på det torget, några år senare. Måtte det inte bli så den här gången. Låt det få stanna nu; få en lösning. Låt det goda segra.

Men allt det här oerhörda och hemska får mig också att se mig omkring lite extra, får mig att känna hur väldigt fint det här livet faktiskt kan vara. Får mig att se en vidare mening på ett sätt som inte kan förklaras.

Sånt som är tungt har alltid gett mig en styrka. Inuti. Det är lite konstigt, men på ett sätt bra att se det som man faktiskt har. Det som är gott.

Frihet behövs i världen.

Idag

…skrattar jag när jag ser de sökord som några läsare idag har hittat hit på.

Det känns som om sökorden stämmer in så väl, som om det är jag – Madonnan. Titta här:

Madonnan  (Just det, mitt bloggnamn..lite heligt sådär…).

Tar livet med en klackspark  (Jadå, rätt ofta i alla fall).

Hitta man (Nja, har ju en redan…).

Madonnan konst bild (Ja, heter Madonnan här på bloggen och gillar bilder och även en del konst).

Fältöversten (Där är jag rätt ofta, ja).

Är känslosam (Kan jag väl inte tänka mig…eller, jomenvisst. Sån är jag).

Astrologi fisk (Jepp, gillar astrologi lite grann och är fisk och äter mycket fisk. Just det).

Aura fotografering (Jadå, har skrivit om aura och brukar fotografera och sätta in mina bilder ibland.)

Och det bästa av allt med alla sökord var att jag fick till ett litet inlägg mitt i en stillhet. Och just det; igår var det några som hade sökt på dusch, tar livet så allvarligt (hur ska jag ha det egentligen: med en klackspark eller tungsint?), hitta sten, motton, besos och kram – och så kom de hit. Lite kul tycker jag.

Man skulle nästan kunna säga att alla de här sökorden tillsammans faktiskt är som en personlighetsbeskrivning av Madonnan - sanningen

God natt. Nu sover jag nästan redan på stolen här…

Nyheter

…som kommer varje dag; hela tiden, obönhörligt.

Så tungt det är att läsa. Och så många tankar som föds. Vilken värld vi lever i, egentligen. Undrar om goda tankar från miljoner människor skulle kunna hjälpa? Om precis alla som läser tänker och hoppas på att det ska bli bra, gå bra…

Varför vill man egentligen veta vad som sker, när det händer så mycket tråkigt… Vad är det som driver oss att dagligen läsa om allt otäckt i världen?

Jag tänker rätt ofta på fallet Madeleine och kan inte låta bli att känna så för föräldrarna och flickan som försvunnit, en förälders värsta mardröm. Och en ovisshet, så fruktansvärt… Tänk om de faktiskt inte har något med det att göra, förutom ett agerande innan hon försvann som är så svårt att förstå. Så får de utstå allt spott och spe mitt i en tragik som är så oerhörd. Tänk om det är så…

Och munkarna i Burma. Alla goda tankar till dem, till att det finns goda krafter som kan ge dem det de vill ha.

Så mycket det händer omkring oss…

Det är tur

…att det finns så mycket som glädjer så.

Som gör att sånt som är lite tungt flyger iväg som ett löst papper för vinden. Som håller upp och föser på lite grann. Visst kan papperet försöka singla efter igen, men det hålls envist undan ändå. Hela tiden; av den där vinden.

På tal om något helt annat så förvånas jag ibland över mig själv. Över hur jag fungerar, som människa. Lite lustig är jag nog faktiskt, inte alltid på ett bra sätt, men jag duger ändå. Fast jag borde leva upp till mina gröna ögon…inte vara så blå.

Att duga. Vara. Jag. 

En sån tur.

Jag kände

…lite hastigt idag att vad skönt det skulle vara att ha en helt anonym blogg.

Rätt anonym är jag ju för de allra flesta, men inte för precis alla. Jag tror att det finns de som känner mig som läser mina bloggar utan att någonsin kommentera eller ge ett litet tecken. Det tycker jag är tråkigt. Så.

Visserligen innehåller jag nog sånt som de allra flesta har inom sig, men ändå. Bara känslan…

Ja, ni vet känslor. De är ju en rätt så stor del av mig och av många andra. Jag kan inte leva utan känslor; så är det.

Just nu, lever jag…gör jag. Men inte mer.

Vi pratar

…rätt mycket; du och jag.

Om döden och vad som händer då; om när jag ska dö och att du inte vill att det ska hända. Jag säger att det vill inte jag heller och att det kommer att dröja många, många år. Att jag ska leva tills jag är 90 och då kommer du vara 50. Men du vill ändå inte det och håller min hand i ett järngrepp.

Jag håller en liten varm hand tillbaka, som inte vill släppa och jag vill inte heller släppa. Säger att även fast det blir så, om så många år, så kommer jag alltid vara med dig, här omkring dig, på något sätt ändå. Då får jag en puss på kinden och vi fortsätter med sagan; en alldeles vanlig saga om två tvillingflickor i början av livet.

Men jag tänker att det är så svårt det här att prata om döden. För jag känner ju precis som du; jag vill också alltid att jag ska finnas. Och du. Och alla andra som jag känner.

Vill jag.

Alltid.

Tankar

…som vill sova nu.

Det ska de få göra tror jag; men först åker de nog runt lite hur de vill. Fram och tillbaka vimlar de omkring. De goda tankarna, de som är på sånt som känns bra. Såna tankar.

Jag tror jag sorterar dem imorgon. Efter natten.

Inköpt i Yokohama

…i Japan är den, en liten murrig, handmålad trägubbe med kimonodräkt.

1959 i januari är den tillverkad. Det ser jag när jag lyfter på den och tittar undertill.

Huvudet som sitter på går att ta loss och varje gång jag dammtorkar så håller jag andan, för det lossnar så lätt. Ansiktet är målat för hand även det och modellen till det är min svärfar som sen många år inte lever längre. Det är så likt, jag kommer precis ihåg de foton jag har sett från när han var ung. Så precis har konstnären fångat hans utseende, på den resa han gjorde till Japan för så länge sedan.

Nästan varje gång jag dammtorkar trillar huvudet av, för så löst sitter det fast, bara med en liten pinne. Och varje gång ryser jag, det känns så oåterkalleligt det här med livet. Dockan är som ett tecken på att det tar slut. Slut.

Jag gillar inte när huvudet ramlar ner på golvet och får alltid den där otäcka känslan i maggropen. Usch. Undrar vem som kom på den briljanta idén att sälja handmålade dockor med huvuden som de kunde måla köparens ansikte på?

Det får gå ett bra tag tills jag dammar den nästa gång.

Att försöka

…överföra sprudlande glädje över en sol och över en dag.

Men någon vill inte – alls.

Så jag har under tiden för lekens avslutande läst in mig på savanner och stäpp inför morgondagens lektioner, läst lite annat och bloggat lite grann. Kanske skulle jag ta mig en liten sväng till Kungsgatan också, under tiden. Hade jag gärna velat.

Sen har jag bråkat lite med en bild som inte vill det jag vill. Det finns hur mycket som helst att göra en söndag; det tar aldrig slut…

Och vad jag skriver just nu och varför…får jag fundera över under dagen.

Söndag hela dagen.

Faktum är

…att jag inte kan gå över Västerbron utan att titta ner på vattnet långt därnere och känna ett sug…en dragning.

En känsla av att Tänk om jag skulle… Så mosad jag skulle bli, för det är rätt högt. Väldigt högt. Och bron är lång, så det tar ett bra tag att gå över den innan jag lite senare kan ta mig ner i Rålambshovsparken.

Jag brukar titta bort rätt snabbt, rakt fram tittar jag och sneglar bara ibland över brokanten. Aldrig skulle jag, för här finns en kvinna som verkligen älskar livet. Det här livet.

Att finnas. Att vara. Att få uppLeva.

Varje dag. Det är det absolut bästa som finns.

Men ändå känns det där intensiva suget och jag tror att det inte är helt ovanligt. Tvångstankar kanske det kallas, men jag har dem bara när jag går på just den bron, vilket inte ens händer alltför ofta. Så konstigt egentligen.

Livet - det allra bästa och mest fantastiska.

Tack.

Lite bortkastad tid

…känns det ibland; att sitta här.

Man ska ta vara på livet; och varje minut, varje sekund, tar tid ifrån dig och ditt liv.

Det borde jag tänka på.

Varje minut, varje sekund…är dyrbar.