Orden

…har rymt; flugit iväg någonstans.

Undrar vart.

Försöker hitta dem. Hur gör man när man skriver?

Jag flyter

…med slutna ögon; lyssnar på de svaga ljuden som kommer till mig under vattenytan.

Gungar stilla, håller armarna längs med kroppen, flyter hur länge som helst. Runt omkring mig badar så många glada människor; spanjorer, engelsmän, några svenskar.

Men jag bara ligger där alldeles stilla och flyter.

Inuti känns värmen, allt det glada som är jag, men också det lilla ledsna och det som gör lite ont. Allt – på en gång; där i vattnet. När jag flyter.

Så öppnar jag mina ögon. Ser bara den klarblå himlen och en liten ensam molnstrimma i ena kanten av ögonvrån; Alltet och Intet. Jag fortsätter att gunga omkring i allt det blå; tänker mina tysta tankar och bara känner hur fantastiskt det är att få finnas och få ligga här och flyta i ett  böljande hav, under den här vackra himlen. Så stort.

Efter en stund snurrar jag runt och provar om det går att flyta på magen också -  det gör det, men jag får hålla koll på balansen. Jag blundar igen och lyssnar på alla ljud som nu hörs tydligt ovan vattnet.

Så plötsligt bryts ensamheten och under mig simmar någon som plaskar och sedan kommer upp vid sidan om mig. Vi simmar iväg tillsammans. Hon före, jag en liten bit efter.

Att flyta är verkligen så härligt; jag älskar det tyngdlösa, meditativa tillståndet. Att bara ligga där och blunda, se, uppleva, sakna, känna, lyssna på alla dova ljud i vattnet, tänka. Känna en varm stillhet. Och ro.

                               Länk: Suerte.

                          

En dörr

…som står där och stänger ute en stor del av världen.

Kanske är den lite skamfilad på sina håll med färg som börjat falna i kanterna. Fast ändå; den färgen har en klar lyster och dörren är tillverkad av ett lite annorlunda träslag. Faktum är att jag inte vet vad träslaget heter – men det är mycket hållbart mot väder och vind och dörren; den leder dig in till små varma, glada och trygga rum som alltid finns kvar. 

Där står i alla fall den där lite ogenomträngliga dörren och stänger effektivt ute vinden och regnet, kölden, dånande åska och sprakande blixtar.

Men om du vill komma in då? Hur gör du då?

Jo, för att kunna låsa upp dörren behöver du en skinande, blank nyckel som du kanske inte får; för den är inte till alla. Du måste visa att du förtjänat den innan den blir din.

Men om du får den i din hand; ska du vårda den noga, polera den försiktigt ibland och förvara den i säkert förvar i din ficka. Annars kan dörren gå i baklås; helt omöjlig att rubba när den står där och trotsar naturens krafter.

En sak till: Den nyckeln, som du förvarar varsamt, gör att dörren alltid är öppen just för Dig.

Man ska ta hand om sina nycklar.

Och mitt i allt

…kommer den där värmande känslan i små snabba glimtar.

Glimtar som envist dröjer kvar under ytan. De dyker upp ibland, gnistrar till lite grann och lämnar ett leende i hennes ansikte. Runt omkring; bland det som syns och även det som inte syns, men faktiskt finns så påtagligt ändå – där finns det som glädjer så. Sånt som värmer och ger livet en mening.

Människor.

Att avsluta

…någon som tagit och förstört så oerhört mycket.

Bara välja bort; ut ur ditt liv. Ur din åsyn. Göra det valet efter många smärtsamma tankar tills det rätta beslutet rotat sig. Styra sitt liv.

Sen; känna den lättande befrielsen inom dig växa sig allt starkare. Och få dig själv att växa och bli så stark; där – inuti. Ge dig en klar känsla av visshet: du gjorde verkligen absolut helt rätt.

Fast tyvärr inte tillräckligt, du kunde ha gjort mer.

Men om jag vänder på det, jag har aldrig förlåtit och kommer aldrig någonsin att göra det heller. Det är kanske fullt tillräckligt på sitt sätt?

Så många år sedan; fortfarande en oerhörd befrielse att ha gjort det enda rätta.

För alltid. Borta. Ut ur mitt liv. Inte ett spår finns kvar.

Punkt.

Att hitta en vacker sten

…på en vidsträckt sandstrand i Spanien.

En sten som är stor som min handflata och har formats av vågorna till ett hjärta. Så fantastiskt fin. Och den skimrar lite grann om jag tittar på den nära.

Jag tar upp stenen, tvättar av den försiktigt och lägger den varsamt i min väska. Den får följa med mig därifrån och stanna hos mig; för alltid.

Som en livsamulett.

Hur bra kan en känsla

…egentligen bli undrar jag.

Tänker på hur fint det är med bra känslor. Och sånt som orsakar dem. Måste se till att vårda den - känslan. Så där som jag skrev i inlägget innan.

Tänkte på en sak – prova att byta ut ordet känsla i det inlägget mot något annat du tycker om.

Tror det kan fungera bra.

En riktigt bra känsla

…ska man vara rädd om.

Jag tror det är viktigt att vårda den noga. Ge den mer näring och uppmärksamhet. Inte glömma bort att ta hand om den och försöka få den att växa ännu mer.

En riktigt bra känsla ska man vara aktsam om. Ungefär som när man vårdar en vacker blomma. För goda känslor förgyller ett liv och gör det rikt.

Så ungefär.

För ovanlighetens skull: lite musik med känsla.

Att känna sig matt

…en morgon i Spanien, sommaren 2007.

Matt, glad, tillfreds med tillvaron. Och full av energi. Allt samtidigt.

Undrar vad det kan bero på.

Att ta sin plats

…och inte förminska sig själv; krympa lite bland andra som kanske tar större plats.

Sånt jag tänkte på idag lite grann och det känns viktigt att fundera över sånt emellanåt. Ibland kan det kanske kännas som om man är lite osynlig, men jag tror det är viktigt att öva sig i att inte bara försvinna när starkare personligheter tar över.

Ibland, eller rätt ofta, kan jag ta en betraktares roll i större sällskap, men inuti pågår det rätt intensiva reflektioner. Och har jag något viktigt jag vill säga, då gör jag det. Men att synas eller höras bara för sakens skull – det känns inte så viktigt.

Däremot kanske man möter de med olika temperament, attityder och sätt att kommunicera på. Där känner jag att det är värt att fundera över hur man kan möta det. Och att inte krympa ihop emellanåt. Veta sitt värde. Det tycker jag är viktigt. Att försöka stå upp för sig själv eller välja att inte gå in i en konflikt för att det inte är värt det eller för att den andra personen inte är värd att få dig att må dåligt. Sånt jag tror är bra att öva sig i och fortsätta med det genom livet.

För att krympa ihop tar en hel del kraft och så mycket glädje. Så onödigt.

Försöka vara bra.

Wendla har gett mig en utmaning :)

Har jag förresten nämnt att namnet Wendla – det tycker jag är så vackert?! Så ni vet.

Nämn något som gjorde dig glad igår: Jag fick ett mejl av en god vän.

Vad gjorde du kl 08:00 imorse? Sov.Vaknade förresten till en liten tjej som krupit ner bredvid och låg och drömde en rolig dröm, som hon skrattade högt åt i sömnen…ett roligt uppvaknande

Vad gjorde du för en kvart sedan? Satt här vid datorn.

Vad var det sista du sa högt? Jadå.

Vad har du druckit idag? Thé.

Vad var det senaste du åt? Varm baguette med örtmjukost och tomatskivor, till théet jag drack.

Vad var det senaste du köpte? Ett par skor med kilklack, igår, på världens längsta och mest utmattande shoppingrunda.

Vad är det för färg på din ytterdörr? Vit.

Vad är det för väder hos dig nu? Sol, blå himmel, 28 grader.

Godaste glassmaken? Saffran/vanilj/blåbär/nougat/pistage/choklad/…något av det…älskar glass.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Ja, definitivt. Fast det har inte hänt mig.

Sover du tungt? Ibland, men oftast lätt.

Drömmer du mardrömmar? Minns inte att jag drömt något på väldigt länge. (Fast jag vet att man gör det, men ändå).

Trivs du med ditt jobb? Kan man älska sitt jobb? Isåfall gör jag det. Längtar lite också.

Favoritklädsel? Jeans.

Favoritlåt just nu? ? Finns så mycket…

Vad ser du om du tittar till höger? En spegelvägg.

Vad gör dig glad just nu? Att det finns så mycket att glädjas åt.

Vad ska du göra härnäst? Åka till stranden.

Höger eller vänsterhänt? Höger.

Humör just nu? Glad.

Favoritgodis? Hm, brända mandlar eller maränger eller kakor…fast det är ju inte godis förstås. Men gillar nog kakor bättre faktiskt.

Kläder just nu? Törs jag knappt säga, men ja, trosor och ett linne. Snart blir det bikini.

Sommarplaner? Vara här i Spanien i två veckor till. Sola, bada, sova, läsa, skriva här och där.

Hur många kuddar sover du med? Två helst, annars en.

Spelar du något instrument? Har spelat lite, lite gitarr och piano. Glömt, tyvärr. Kanske lite piano finns kvar förresten. Är rösten ett instrument förresten? Isåfall spelar jag när jag sjunger – varje dag… 

Morgon- eller nattmänniska? Kvällsmänniska.

Vad är viktigast för dig? Att de som är viktiga för mig mår bra.

Är du kittlig? Ja, lite.

Snarkar du? Har frågat familjen nu – nej, de har aldrig hört mig snarka.

Stjärntecken? Fisk, med mycket skorpion i mig har jag fått veta.

Äckligaste insekten? Geting.

Stökigt eller välstädat? Välstädat, är stolt över att jag gått från pedant till mer avslappnat välstädat och till och med lite rörigt ibland. Har insett att det inte går att ha det perfekt med många i en familj.

Längtar du mest efter nu?

Nu skickar jag utmaningen vidare till Den som vill

Ord

…som kommer djupt inifrån; som förmedlar, som ger en bild av det någon annan vill berätta.

Ord – tar mig till en annan värld, till Din värld och dina tankar. Får mig att känna, lära känna, inse och att värdera. Ger mig en betagande upplevelse, en liten inblick och små funderingar. Följer mig under tysta stunder; dyker upp när som helst. Från någons inre till mitt inre.

Ord; hela livet, överallt. Formar och ger mening.

En skimrande rikedom.

Ord.

Jag står på en takterrass

…och tittar ut i den mörka natthimlen. I alla husen finns lampor som lyser upp och högt ovanför mig myllrar det av stjärnor.

Jag står där och håller i mitt hår med båda händerna. Andas långsamt, tänker och känner.

Och jag undrar om tankar kan flyga.

Tänker på det här med sammanträffanden

…som kanske vill säga oss något, som kanske inte är bara sammanträffanden.

Som förra veckan när jag och en vän pratade om en gammal skolkamrat som vi varken pratat eller hört något om på många år. Min vän berättade i alla fall för mig att den här kamraten fått ett barn efter fyrtio och bor i stan. Bara något vi nämnde under ett långt samtal, men dagen efter så fick jag ett sms av vännen. Där stod att hon just träffat skolkamraten och att hon hälsat till mig. Lite lustigt sammanträffande tycker jag.

Sen har jag ett par andra vänner som jag så ofta stöter på, medan jag sällan träffar någon annan bara av en händelse så där. Och för några år sedan träffade jag en gammal pojkvän varenda gång jag gick på stan. Tydligen hade vi kanske något ouppklarat, vad vet jag. Det finns även andra sammanträffanden känner jag, men de kommer jag inte på just nu…

Men bara det där att livet nog är en slags helhet, eller så. Jag vet inte jag, men fint är det i alla fall.

Små tankar bara.

Sluter mina ögon

…och andas in; doften, känslan, atmosfären.

Jag lyssnar, där bakom ögonlocken, på alla ljud. Känner värmen som omfamnar mig och gör min kropp så avslappnad och lite långsam. Andas igen och känner.

Så öppnar jag ögonen till sist.

En längtan stannar dröjande kvar.

Så mycket att fundera på

…i ett enda huvud.

Av just många av alla mina gamla favoriter har jag fått höra såna otroligt fascinerande kommentarer, om allt ni upplevt och sett.

Det är lustigt att så många av just er varit med om sånt. Jag undrar hur det kan komma sig egentligen…?På AB vet jag inte att jag har läst om såna upplevelser direkt, så hur kan det komma sig att så många av de jag brukar besöka på bloggen och lärt känna, varit med om sånt här?

Eller är det bara jag som går omkring utan att se, utan övernaturliga upplevelser i bagaget?!

Sånt som finns i mina tankar när jag går till sängs. Hur ska jag kunna sova nu då? 

Fascinerad

…över att en del kan se en aura runt människor och saker.

Eller till och med annat, fick en kommentar av min vän Rosa som överraskade, den fick mig verkligen att sitta med stora ögon framför skärmen…

Hur kommer det sig att jag som vill se en aura inte gör det? OM jag nu vill tro på att man kan se sånt, så vill jag ju se det själv. Med egna ögon. Tro mig, jag har provat. Igår. Men inte en endaste liten aura uppenbarade sig. Trist.

Undrar förresten om jag har levt ett annat liv? Skulle ha varit som fiskarmadam då. Eller som tjuv eller något eftersom jag i perioder hittat plånböcker och annat som folk tappat, för att prövas kanske. Och kanske har det varit meningen, som ett prov, att jag har jobbat så mycket inom yrken där man handskas med pengar: bank, affärer, restaurant, försäkringskassa. Lite konstigt egentligen.

Sen tänkte jag på det där med energi mellan människor. Min förklaring duger inte, det måste vara något annat än att man accepterar varandra förbehållslöst redan från början. Men vad kan det vara då? Att de som har den där personkemin är i samma fas på något vis? Eller vad är det som gör att man känner så…? Sånt kan jag verkligen gå och tänka på.

Har en vän, får jag väl kalla det för, som jag träffar av tillfälligheter (?) en gång vart femte år ungefär. Vi har jobbat tillsammans, men aldrig träffats privat utom med andra inblandade. Fast varje gång vi ses blir båda lika spontant glada och det sprakar verkligen energi omkring oss. Jag tror inte den känslan är inbillning från min sida. Båda är vi fiskar. Undrar vad det beror på – den kemin som är så stark…

Tankar man kan ha när man har gott om tid. Så fint egentligen, med tid. Tid.

Tänkte på en till sak idag

…och det är att ibland skulle man kanske behöva vara lite på ett annat sätt, eller så.

Men det är inte jag. Jag är bara jag. Inget annat.

Och det räcker för mig.

En bra känsla.

Som den gången

..när de satt i varsin fåtölj framför TV:n, utan ett ord eller en blick på varandra.

Så plötsligt, i precis samma ögonblick, tittade de på varandra och log.

”Du, det är precis som om du läser mina tankar”, sa hon dröjande när hon såg den andras blick.

Och precis så var det. Ofta när hon hade tänkt eller funderat på något så tog den andra upp det efteråt, utan att hon sagt något rakt ut och på ett sätt var det som att hennes vän sorterade hennes tankar. Lade in dem i olika fack, fick henne att komma till insikt och förstå vad hon egentligen funderade över. Och varför.

”Det gör jag inte, men vi känner varandra rätt väl vid det här laget”, svarade vännen och såg in i hennes ögon.

Och så var det. Hur det nu kunde komma sig så kände de varandra så väl, det som var inuti, vad de tyckte om så mycket som har med känslor och värderingar att göra här i livet. Det skulle hon alltid minnas med en värme i bröstet. Och vårda.

Jag tänkte som så att de man har en sån där fin personkemi med; ofta är det de man tycker så mycket om direkt och villkorslöst- utan att utsätta varandra för något slags prov först. Man ger omedvetet varandra energi, just för att man accepterar och tycker om varandra så mycket. Det är något som jag ibland känner starkare än annars, med de man klickar så precis med.

Låter kanske lite djupt…men så håller jag också på med en bok som ger mig en hel del aha-upplevelser, Den nionde insikten. Läs den.

Kom att tänka på en sak

…och det var min söta vän som jag hade under ett par år i tonåren.

Då; innan hon började med annat – sånt som tar en till en helt annan värld och inte är bra för hälsan alls.

I alla fall, hennes mamma lämnade henne ensam en vecka, med sina tre småsyskon. Min vän var fjorton och syskonen mellan två och tio ungefär. Hon skulle klara allt, hämta, lämna, ge middag, ta hand om och själv gå i skolan. Allt detta medan mamman åkte på semester med sin nya kärlek. Det var inte det enda, ofta annars också fick hon sköta så mycket medan mamman hade helt andra saker för sig…

Hur kunde mamman? Inte konstigt kanske att den goda vän jag faktiskt hade, valde ett helt annat liv, som hade kunnat sluta i förtid. Sån tur att det gick bra, men det tog många år. Nu har hon samma yrke som jag, så lustigt.

Ansvar. Det fick hon ta alldeles för mycket av, i för unga år. Ett lagom växande är optimalt. Själv curlar jag nog för mycket…

Ansvar. Alla har sitt ansvar, över sina liv. Det Du gör som får dig att må bra. Så viktigt i ett liv.

Du har bara ett liv. Bäst alltså att göra det bästa av det.

Och det här var inget svammel, men jag vet inte riktigt varför jag skrev ner det… Eller så vet jag det.