Och du gör mig så glad

…för att Du är just den Du är och för att du ger så mycket som värmer här inne.

Det är tur att Du finns när det känns motigt ibland, så att jag får distans och kommer tillbaka snabbt. Och goda skratt förlänger livet och gör att jag ser saker ur andra perspektiv. Det kan behövas ibland.

Du – det här gäller flera Du; såna fina människor som jag har omkring mig i mitt liv.

Trygghet.

Att känna den där tilliten till andra; veta var man har dem.

Kunna skratta så tårarna sprutar, blandat med allvarliga samtal. Också emellanåt kunna sitta och begrunda och lyssna på när de andra pratar med varandra.

Känna en värme i bröstet och bara njuta av livet. Utan att behöva fundera på om det egentligen är på riktigt; bara ha en visshet inom sig – att så är det.

Trygghet och tillit – så skönt att känna.

Någonstans i Sverige

…sitter Du och Du och Du och Du och många fler.

Och alla vi läser lite av varandras innersta tankar, tittar in på varandras bloggar och undrar lite, funderar och bryr oss om.

Bakom alla bokstäver som finns både här och hos andra känns det; att det finns människor därute som lär känna dig lite grann och som har så mycket gott inom sig.

Så fint egentligen…

Små, små ord

…som får mig att tappa lusten.

Får mig att tappa andan. Känna mig oförstående och inse att: så olika vi är här i världen.

Kanske tar jag för lätt på saker, får andra att undra vem jag är. Jag vet inte, men så allvarligt ser jag inte på allt. Jag tar livet med en klackspark, försöker se saker positivt. Men ledsen kan även jag bli emellanåt.

Ord är viktiga, ord betyder något.

Hämtar andan.

Hur kan man sakna så?

Egentligen; vad finns det för mening med saknad?

Så jobbigt när det ligger på lut, i bakhuvudet, hela tiden. Och nu blir det en till att sakna; men det är i alla fall någon jag känner väl.

Så bra. För att sakna är inte så bra alltid. Det upptar onödig tid, men det är fint att längta efter någon som man snart får se igen.

Det att det finns någon man aldrig mer få se ger en känsla av vanmakt; av meningslöshet. Hur kunde det gå så och vad var det som hände?

Det kommer jag nog aldrig att få veta; men du finns där i mitt minne.

Besos

Besame mucho como si fuera la ultima vez.

                

Kollar bara om någon vet betydelsen…  :)

Tänk, det regnar ute

…de sjunger till Singstar i rummet bredvid, så det nästan ryker i väggarna och jag kan sitta här och läsa och titta i era fantastiska bloggar.

De berör verkligen, de ger mig så mycket; upplevelser, inblickar i andras tankar, ja nästan som ett extra liv – precis som böcker. Och jag känner som att jag känner er rätt bra.

Tack för att jag får läsa.

Jag uppskattar det så och ni vet vilka ni är

Idag är en sån dag

…när det känns ovanligt mycket av allt möjligt här inuti.

Lite knäppt faktiskt; men jag gillar mina känslor. Både de som är bra och de som är lite mindre bra. Men de flesta är alldeles okej faktiskt.

Fast de känns rätt starkt. För jag känner det mesta tror jag;  stämningar, någons humör, glädje, ledsnad, värme eller bara lite av varje. Fast bättre det än att bara stänga av brukar jag tänka. För tänker gör jag rätt mycket emellanåt.

Från ytlig och sprallig till mer eftertänksam och sprallig – så har jag nog förändrats genom åren. Och alldeles full utav känslor. Mystiskt det där egentligen.

Känslor; en viktig del av livet.

Kanske

…är det bättre att fråga en sak rakt ut istället för att gå och undra?

Eller så är det inte det. Och ingen vet hur det är förrän man har frågat.

I valet och kvalet.

Att man kan känna så

…är nog förståeligt; just det där att undra lite grann.

Att sen vara med om det själv ger en insikt om hur det faktiskt är möjligt att få just de funderingarna. Känna den känslan. Oron.

Eller så är det bara inbillning.

En bra dag

…på många sätt.

Både morgon, middag, kväll.

En sån dag som förgyller lite extra. Och att ha tid för någon annan ibland är inte helt fel.

Det kan vara bra till och med.

Och leendet på mina läppar sitter där det sitter; en omedveten gåva kanske, av tre olika personer.

Människor berikar.

Mammalängtan

Minns när jag och blivande maken var ute i världen i drygt sju månader. Resorna var många och långa eftersom vi ville hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Under den sista tiden  var vi i natursköna Malaysia. Vi åkte efter några dagar från en hamn ut till en liten paradisö full av gröna palmer. Där fanns några få mycket enkla bungalows och en enkel restaurant.

Vi tillbringade i alla fall många, härliga dagar på paradisön, Tioman Island, med att bada, sola, snorkla, älska och läsa böcker och vi njöt verkligen av varenda minut. Nätterna var långa och när det började mörkna fanns bara några få ljuslyktor som lyste upp i dunklet, för inga bilar eller lampor hade ännu hittat ut hit.

Så, efter en tid, var det dags för oss att återvända till fastlandet för att ta oss till Singapore. Den morgon som vi skulle bege oss av var luften lite kallare än vanligt och molnen tornade upp sig i stora, mörka stråk ute på havet.

Vi gick genom djungeln till den lilla fiskebåten som skulle ta oss med till fastlandet. En ung pojke skötte allt och tog lite betalt av de som ville följa med. Vi vadade ut i det vågiga vattnet en bit, med vår packning på ryggen och klättrade upp i den rangliga båten. Efter oss kom tio andra s k backpackers av olika nationaliteter. På stranden stod en kvinna från restauranten och sade oroligt till oss att det nog skulle bli ett oväder, hon ville att vi skulle stanna kvar en dag till. Men vi själva ville vidare, vår halva jordenruntresa gick ju mot sitt slut och vi skulle hinna med att se Singapore också.

Båtresan skulle ta ca en timme. Vi var tretton stycken ombord, fast det var en så pass liten och ranglig båt. Flytvästar visste den unge skepparen nog inte ens vad det var.

Redan efter en liten stund mörknade himlen alltmer och blåsten tilltog. Vågorna tornade upp sig som väldiga berg framför båten som krängde häftigt fram och tillbaka. Jag började må illa och var inte den enda kan jag lugnt påstå. Plötsligt stannade motorn och den unge pojken som körde båten klättrade, med ett oroligt ansiktsuttryck, ner i ett litet utrymme under golvet för att söka efter felet.

Vid det här laget var vågorna stora som hus och båten kastades okontrollerat fram och tillbaka. Vattnet sköljde in i båten över alla oss som krampaktigt höll oss fast för att inte spolas överbord. Inga andra båtar syntes och jag fick en oerhört stark känsla av visshet – att det här kanske var slutet. Vi skulle nog inte komma hem mer.

Samtidigt kände jag att jag bara måste få återse min familj, mina bästa vänner och Sverige. Det fick inte sluta så här. Tankarna for omkring som i ett virrvarr inne i huvudet. Jag såg hela min familj och mina vänner där hemma  framför mig och kände vreden, ursinnet, oron, besvikelsen och vanmakten. Min blivande man satt kritvit i ansiktet och försökte lugna mig och övertyga mig om att det skulle gå bra, men jag trodde honom inte. Vi skulle få vara kvar där ute i det mörka, stormande havet för alltid. Men jag lovade mig själv att OM vi skulle överleva ville jag bli mamma så fort det bara gick. Jag kände så starkt att det var det som var meningen med livet och att jag nu kanske skulle missa den chansen.

Efter ca tre timmar ute till havs lyckades den unge skepparen till sist laga felet i motorn. Under tiden hade de flesta ombord hjälpt till att ösa ur vatten från båten. Men vi forcerade nu vågorna och båten tog sig på något underligt sätt framåt!

Plötsligt lugnade havet ner sig, det tog kanske bara en kvart innan det nästan var helt stilla. Vi tuffade efter nära fyra timmars resa in i Mersing, hamnstaden, och satte oss vid ett litet fik med varsin Cocacola och bara kände en STOR, STOR tacksamhet till livet.

Tolv månader senare blev vi lyckliga föräldrar första gången.

                                              

En plats som betyder något särskilt

…för mig är Skeppsbron här i Stockholm.

Varje gång jag går eller cyklar över den bron så översköljs jag av starka känslor; av ett inre lugn. Här hör jag hemma, här är jag trygg. Ljuset, dofterna, slottet, de minner mig om någonting. Men jag vet inte vad.

Alla har vi säkert platser som betyder något särskilt för oss, men varför just den här platsen betyder så mycket för mig vet jag inte.

Kanske har jag varit en fiskarmadam där i ett tidigare liv? Eller så är det bara vattnet och ljuset som ger mig den där lugnande känslan.

Jag vet inte vad det är, men en sak vet jag: Jag älskar vatten.

Testar bara.

<a href=”http://www.bloggportalen.se” target=”_blank”><img src=”http://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/Statistics?id=11867″ /></a>

Ett midsommarhopp i skogen :)

Nu i midsommartider är jag så modig att jag sätter in en liten bild på ett midsommarhopp. Vi hittade nämligen en studsmatta mitt i skogen, bredvid en stig och då blev vi så glada. Härligt att hoppa!

Glad Midsommar till alla!

Att vara snäll är en bra egenskap

…men man kan också vara det så att det inte är så positivt.

Snäll ungefär som en ko, kan man vara. Och alltså lite dum; det är ju inte speciellt bra. Men det är inte lätt det där. För var drar man gränsen för hur snäll man ska vara, utan att vara det så att man är lite dum (alltså blåögd, spånig, knasig, osmart m m)?

Något att fundera på ett tag kanske.

En beskyddarinstinkt

…som var nyväckt och de som skulle ta hand om den nyfödde.

När de satte sig i bilen. Så försiktigt spände de fast bilbarnstolen efter konstens alla regler. Hon satte sig bredvid och stoppade en liten babyfilt vid sidan av huvudet för att det inte skulle gunga omkring åt alla håll och kanter. Hur den lille sov och sov när bilen försiktigt startades.

Sen; klumpen i magen och den oro som satte sig i kroppens alla vrår; överallt. Bilen susade fram snabbt och alla hemska olyckor som tänkas kan spelades upp i hennes huvud. Hur hon satt på helspänn och tyckte att ingen bil någonsin hade åkt så snabbt förut i 50 kilometers hastighet.

Lättnaden när bilen mjukt parkerades utanför hyreshuset och den stora känslan av ansvar när de kom in i lägenheten. Första gången som den lille fick komma hem. Och hon och han skulle klara det alldeles själva.

Den allra första tiden med en bebis; minnen.

Saknad.

saknar saknad sakna saknat saknade

                    

Emellanåt när jag läser

…måste jag göra någon slags dementi:

Jag är verkligen hur glad och tillfreds som helst. Det jag skriver är bara en liten del som kommer till uttryck och då kan det kanske se värre ut än det egentligen är. Allt är så bra, men funderingar finns ju alltid och det är de som kanske skrivs ner. Det är dessutom inte bara jag eller självupplevt. Det kan vara allmängiltigt på ett sätt, fragment av minnen, sånt som finns omkring mig och andra och som konstigt nog behöver skrivas ner. Vet inte riktigt var det kommer ifrån.

Äh, det här blev ju nästan värre. Tur ni är tåliga…

Bara så.

En del saker här i livet

…är svårare än andra att se positivt på.

Särskilt om det handlar om sådant man känner. Hur man än vrider och vänder på det får man samma tankar; känner man likadant inför det. Och kan inte låta bli att tänka på det.

Ibland vore det bra att inte vara så känslosam. Ha hårdare hud helt enkelt.

Varför blir man som man blir?