Där…inuti

…känns det lite.

Undrar hur känslor fungerar egentligen? Vad är det som gör att det kan kännas? Signaler till hjärnan – när det gäller smärta, men känslor; det är ju på ett annat sätt. Borde sätta mig in i det faktiskt, eftersom jag funderar på det ibland.

Varför jag känner så här…kan inte svara på det. Men en oro hör till, för ett par personer. Ovisshet är verkligen den värsta känslan.

Bort oro. Gör mig viss. Tack.

Inte så mycket

…att skriva, mer som ett virrvarr av funderingar.

De som jag tänker på, den som jag undrar över, det som ska hållas reda på, det som är mina förväntningar.

Allt det skriver jag inte om nu, men kanske en annan gång.

Så kan man ibland känna

…att det blir lite mycket på en gång och då undrar man hur man mäktar med.

Men det gör man förstås och det ordnar sig alltid. Men oro är tungt att bära. En, två, tre, fyra…så mycket nu. Tänk att kunna mer själv. Att kunna ändra på saker, ge kraft. Det vore bra. Väldigt bra.

Olika saker, alla samtidigt.

En av dessa kanske för andra är en bagatell; men inte för mig. Jag undrar och bryr mig.

För mycket – ta bort bryendet, tack. Hur gör man då?

Så fick jag då veta

…via ett anställningsbevis att tjänsten fortsätter till jul.

Så bra. Lite opersonligt förstås, men jag vet att jag är en tillgång och det är viktigt att säga det till sig själv, att lyfta sig lite från ytan inför sig själv. Sånt tror jag kommer med åldern; just det där att man känner sitt värde.

Sen har man sina brister förstås, men allt går att jobba på. Att utvecklas är roligt tycker jag. Aldrig att jag vill fastna i samma gamla spår. Utan att förändras är roligt, spännande.

Sen, en annan sak - livet kan ändras så fort, innan man ens hunnit ana det.

Lite tröttsamt.

Att finna likheter

…hos andra människor är rätt fascinerande.

Särskilt när det från början är någon man aldrig tidigare har träffat, utan någon som skriver blogg, och det finns så många likheter som uppdagas med jämna mellanrum. Lustigt faktiskt. Sen finns det ju även olikheter, men just det där att det är så många små saker som är så lika gör mig full i skratt emellanåt. Kul. Ett Rosa skimmer över det hela nästan…

Sen undrar jag hur det kan komma sig att jag ofta stöter på exakt samma människor. Flera gånger, ideligen. För några år sedan råkade jag alltid träffa en gammal ungdomskärlek så fort jag var på Söder här i Stockholm. Vareviga gång, på alla möjliga ställen, i alla möjliga hörn, och det var inte så ofta jag var där.

Jag har också en gammal barndomskamrat, som jag bara umgås med genom en annan vän, som jag ofta träffar på de mest underliga ställen; till exempel bakom ett hörn när jag gömmer mig för stora dottern på IKEA (ja, det händer att jag gömmer mig också). Och så vidare.

Just de här två filurerna har jag så ofta träffat på. Medan det finns andra som jag aldrig träffar, fast jag gärna skulle vilja.

Vad är det ödet eller någon vill säga mig – egentligen?

Att bara påminna sig

…lite varje dag, om föresatser och fokusering på sånt som är noga uttänkt.

Det är rätt bra att göra. Sätta upp mål; det borde jag verkligen ha gjort. Tänk, att vara så fokuserad, så genomtänkt, så ospontan.

Det är säkert väldigt bra. Att vara så.

Fast det är ju inte jag. Nej, just det.

Oj, då.

Sen kom jag på en annan sak – personlig utveckling. Är det läge för det, eller kan jag fortsätta vara bara jag? Måste tänka…

Ja, jisses

…jag tror jag tar och svimmar en liten smula.

Ibland bara skrattar jag åt mig själv. Så knäpp jag är emellanåt. Det är rätt dumt ju. Och en del här i livet är för bra för att vara sant.

Vad annat kan man göra än att skratta?

Dags att fundera lite.

Komplimanger

…har jag fått av två olika personer idag.

Så glad man blir av några små ord. Vare sig de är sagda ansikte mot ansikte eller som i ett av fallen – skickade via sms. De värmde i alla fall lite extra denna soliga söndag. Tack.

Fast en sak har jag märkt och det är att jag har lite svårt att ta emot komplimanger. Måste öva mig där helt klart. Vet inte varför det är så egentligen, men ofta försöker jag hitta någon ursäkt till komplimangen, säga emot. Inte bra och lite knäppt. Man ska tacka och ta till sig, så enkelt är det.

Solen har värmt oss lite extra denna dag. Så härligt. Ibland när det är en så här härlig dag undrar jag hur det kan komma sig att vi faktiskt står ut ungefär fyra väldigt mörka och kalla månader; varje år. DET är rätt fantastiskt!

Imorgon är en ny vecka.

Små, små saker

…kan vara så glädjande, förgylla tillvaron lite grann.

Och det är viktigt att ta vara på den känslan tycker jag. Ibland är det lätt att glömma det där med att fånga dagen. Men du har bara ett enda liv, så brukar jag tänka, och därför är det så viktigt att i alla fall försöka ta vara på tiden.

Små, små saker som för andra kanske verkar betydelselösa, gör att dagen känns så lätt att den flyter fram och tankarna går till det som glädjer; ideligen.

Sen – att jag skriver om lite tunga minnen ibland innebär inte att jag går och funderar på dem, att jag känner mig ledsen eller har obearbetade saker som pinar mig. De flesta har nog varit med om något lite tråkigt i sitt liv, så allvarligt är det verkligen inte. Och jag är själv förvånad faktiskt, att det lilla kommer upp här ibland. Men det är säkert bra på ett sätt; för mig.

Jag är lycklig i mitt liv. Visst finns det dagar som är mindre bra och saker som skulle kunna ändras på, men det är nästan bara bagateller och jag duger. Här i livet finns allt jag vill ha och mer därtill. Jag är så tacksam.

Men det känns bra att skriva om minnen emellanåt, så är det.

Att känna en saknad

…hör väl livet till antar jag.

Och så är det med jämna mellanrum. Nu ska vi se på film

Så ni vet.

<a href=”http://www.bloggportalen.se” target=”_blank”><img src=”http://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/Statistics?id=11867″ /></a>

Lite förvånande

…egentligen, att sånt som sedan länge verkligen är begravt, glömt och oväsentligt kommer fram i texter som nu plitas ner. Undrar varför. Trots att harmoni är något som till största delen fyller livet nu.

Kanske är det så att sådant som en gång upplevts, för alltid är menat att komma  upp till ytan ibland, utan egentlig orsak?

Ser mig nöjd omkring; på diskmaskinen som brummar försynt, de många fönstren som behöver putsas och de gröna detaljerna i mitt kök.

Sen, en annan viktig och för mig glädjande sak; tack för att Du läser.

Anledningen

…till att jag inte kan använda mitt körkort är mörk och tragisk på ett sätt.

Men det finns ju värre saker. Här är jag och allt är bra. Jag är trygg. Men det känns lite grann, just det där att någon elak och sjuk person vann på ett sätt.

Jag kan inte köra bil. Trots att jag var rätt bra på det och gillade det en gång i tiden.

Men allt det som hände efter några turer med den gamla bilen, gör att det bara inte går. Jag vill inte. Och så som jag känner, vill jag inte utsätta någon annan för att möta just mig i trafiken.

Allt annat har jag kommit över för länge sen. Fast skulle jag möta honom vet jag inte vad jag skulle göra.

Och det var över tre år av min ungdom. Så väldigt onödigt.

En oro

…som känns lite vagt här inne, är lätt tärande.

Så jobbigt att inte veta, att undra. Ovisshet är verkligen lite tyngande så där.

Så är det.

Suck och pust

…men blicken framåt och tanken positiv.

Som nästan alltid. Så går jag vidare och det stoppas undan i ett hörn eller en vrå. För jag vet att just så är det; det fortsätter – livet alltså – framåt, med stormsteg.

Det är tur det. Att livet går sin egen väg. Man vet aldrig vad som väntar.

Så spännande – vid sällsynta tillfällen.

Det blev sol idag

…och lite vin ikväll.

En härlig dag utomhus med en sol som sken från en blå himmel och en massa glada barn. Så roligt. Men lite trötta blev vi alla på slutet.

Nu ska jag leta plånbok. Var sjutton har jag lagt den?

Glömsk är bara förnamnet.

Smattrande klackar

…som ekar mot asfalten eller mot den hårda betongen i tunnelbanan.

Mina steg hörs vida omkring, inte en chans att smyga fram lite omärkligt. Blickar vänds mot mitt håll; det känns verkligen att skorna syns.

Och hörs. Smatter, smatter. Ljudligt.

Jag tar mig till skomakaren, så fort jag köpt ett par skor som smattrar och låter, tycker inte om att det ekar när jag går. Vill inte synas så mycket alls. Skomakaren får sätta på ett par sulor på klacken som gör mina steg mjuka, nästan ljudlösa. Skorna känns genast mycket bättre, som om de passar fötterna mer perfekt.

Unga tjejer, min dotter bland dem, går med nedslitna sulor och högt klapprande klackar. Stolt och snabbt, med högburet huvud utan att ens höra ljudet.

Stolthet och självkänsla – viktigt i ett liv med skor. 

Ibland

…känner jag ett så stort behov av att få vara ensam, men var skulle det vara?

Hela dagarna pratar jag och pratar andra med mig. Och så kvällarna också, här hemma. Ända tills jag går och lägger mig. Ja, till och med då förresten. Någon gläntar på dörren för att se om jag är vaken, något glömde ju sägas.

Det är fint med människor, det är så fint med familj, men ibland skulle jag vilja ha en egen liten vrå.

Bara tystnad.

Överallt finns de, människorna. Vilken tur ändå.

En sån där jobbig människa

…som aldrig ger upp, som man kan lita på – i vått och torrt. Alltid.

Ärlig och snäll, men har svårt att släppa och svårt för avsked. Svårt att lita på andra också.

Bra eller dåliga egenskaper?

Och ändå

…så känns det.

Här inne. Och jag tycker inte alltid om känslor faktiskt. De kan bli så påträngande på något vis. Störa och oroa lite grann. Och vara totalt meningslösa.

Ibland önskar jag att de inte fanns…